Look around, ya see so many social hypocrites...

Min vinter

2012-01-27T14:59:00.000+01:00

Han är min vinter. Med hans vita päls och hans mörka, vänliga ögon. Hans mjuka mule mot min kind och hans fina hovar klapprandes i stallgången.

Jag har inte så mycket att säga idag, det mesta blev sagt igår känns det som. Utan någon respons. Ett eko, frågorna kom tillbaka.

Jag har en lång helg framför mig, vargungen är sjuk och hemma från skolan och vi får främmande. De kommer från Östergötland och Jämtland för att hälsa på. Det ska jagas i skogen, två organiserade jakter står på schemat och om det vill sig väl så ska taxen släppas ut.

Snön ligger vackert på vår mark, jag har handskottat framsidan och det värker i armarna. Det är ett tunt täcke, ett pudrigt vitt täcke. Spår av rådjur, harar och hästar.

Nu gör jag mina egna spår. Jag går till vedboden, säger hej till fåren jag passerar och hämtar det som ska hålla oss varma lite senare. Vedspisen i köket är alltjämt varm numer, och elräkningarna chockar även om det i år är nästan tjugo grader varmare. Elda mer, hugg mer, gör mer. Det går inte att sitta still.

Önskar er en vacker helg. Själv ska jag göra det bästa av det hade jag tänkt.

Working girl

2012-01-26T14:31:00.003+01:00

Fjärde dagen på nya arbetet resulterar i att jag utnyttjar (med all rätt) ett av våra relativt solida skyddsnät genom att vara hemma med vargungen som är sjuk och soffliggande. Hon ringde tidigt och klagade över huvudvärk under gårdagen så det kom inte som någon blixt från klar himmel när hon imorse bad om att få stanna hemma. På tal om himmel så snöar det just nu och vinterlandet är sagolikt. Det har blivit smekt av solens strålar idag och jag fick efter brutalt tidiga morgnar och sena kvällar äntligen ha en morgonstund i stallet. Längre bort, eller längre än så fick jag inte vara hemifrån idag.

Arbetet är intressant, kul och ganska spännande med vad som komma skall. Ungarna är bedårande och arbetsbördan är enkel att bära. Jag kommer att ha en bra vårtermin och jag känner mig genuint glad igen. Ingen pluggstress tär på mig, sugen på att studera kommer sakteliga tillbaka och jag har redan fått klartecken av CSN inför hösten och vad som förhoppningsvis blir min sista termin. Det enda gisslet är min uteblivna lön / utbetalning den här månaden som gör att det blir knapert, minst sagt.

Nåja.

En av fördelarna att jag arbetar just nu är att jag känner mig väsentlig i ett sammanhang igen, efter 4,5 år av personlig utveckling och även en yrkesidentifiering som börjat ta form. Jag trivs i det här forumet, när jag får använda mina kunskaper och min vilja att lära ut och förändra. Jag ser det som en mycket nyttig erfarenhet och jag har all användning i världen för de här månaderna inför de kommande studier. Nackdelen är väl det svåra samarbetet (människor emellan) som alla får erfara i yrkeslivet. Alla man ska komma överens med och alla som man ska arbeta tillsammans med - det är ju en konst i sig. Jag som bär på många åsikter och tankar. Och mitt sätt att arbeta på. Det är kanske ingen nackdel, men det är svårt och jag har redan fått både bita mig i tungan och svälja en del av missnöjet. Jag trivs på skolan och med kollegorna, men jag har svårt att gå andras väg, helt och hållet.

Jag tror dock att detta kommer att lösa sig på naturlig väg, så jag är inte orolig.

Igår när jag satt i bilen på väg hem och Tankesmedjan i p3 strömmade ur högtalarna så sa ena killen en bra sak som jag inte kan släppa riktigt; nej du FÅR inget, du får skaffa dig ditt egna - sluta upp med att vara avundsjuk och låt er inspireras istället!

Det var inte de exakta orden, men det var ungefär det som sas. Det finns så många som är bittra, bittra på världen för att de har ett liv de inte är nöjda med. De avskyr det som andra kanske har och jag undrar i min stillhet fortfarande varför man inte väljer att vara tyst angående den saken och skaffar sig det de vill ha istället? Jag menar, om man siktar mot stjärnorna så når man väl så långt det är möjligt? Vad har mitt missnöje med andras välfärd att göra? Extrema förhållanden finns givetvis, åt bägge håll, men det är upp till var och en att förändra sin egen situation, eller hur? Orättvisor finns och kommer alltid att finnas, och de kommer definitivt inte att försvinna bara för att man tycker att det är orättvist.

Det allra svåraste i livet är fortfarande mänskliga relationer och att få känna lyckan och kärleken till de runt omkring oss. Det är det som vi ska fokusera mer på, vad vi faktiskt har istället för tvärtom. Det är viktigt för mig att alltid påminna mig själv om att jag har det fantastiskt fint - jag har ju mitt eget drömliv sånär på ett par tre pusselbitar som kommer att komma till mig när det är dags. Jag har tilltro. Det måste jag ha.

Vägen dit är ju fortfarande livet. Och just nu arbetar jag för min lön.

Leave me alone

2012-01-22T14:15:00.003+01:00

Är det inte mitt (typ cyklotomiska) humör så är det huvudvärk a' la migrän. Det är oerhört tröttsamt och nu sitter jag här med de besvärliga efterdyningarna. Det small till i skann på mig igår, blandat med irritation. Det var väntat, men jag hade inte väntat mig att kasta upp på en parkering i gamla stan.

Bilen gick tio-tolv mil helt i onödan igår.

Jag har kapat band och lättnaden jag hade hoppats på har inte riktigt infunnit sig än.

Det här är det jag önskar mig mest av allt; att känna lättnaden och känslan av att gå vidare. Och att inte ha en massa taggar i min sida som både hämmar och stör mig.

Jag söker den absoluta friheten. Att leva mitt liv, med de jag väljer att ha omkring mig.

Inte de jag tvingas att umgås med av olika anledningar. Det skulle säkerligen vara optimalt om jag enbart umgicks med djuren om dagarna för de har en lugnande inverkan på mig och där tappar jag aldrig humöret. Jag arbetar igenom svårigheter som uppstår, men jag tappar aldrig humöret. Där är jag tålmodig och inser att det krävs sin man för att lyckas med en uppgift.

Fast jag fungerar i skolan också, tålamodet finns där jag behöver vara professionell.

Så vill jag ha det jämt; jag orkar inte känna hjärtat slå hårdare och irritationen sätta sig fast och utveckla en huvudvärk, som i värsta fall blir en migrän som får mitt inre att vända sig ut och in.

Ridturen idag gick runt gården, små snöflingor som föll och isgatan som täckts av den nya snön. Solen glimtade fram emellanåt och det var riktigt skönt att röra på sig ute efter två veckor av arbete i ridhuset. Chapsens fransar lyfte i vinden och jag drog på smilbanden när vi galopperade lugnt över fältet utan de stora vattensamlingarna.

Jag känner mig lite tom - jag har svårt att starta om när jag famlar i ett mellanrum av mörker. Men, jag har resten av den här dagen kvar och nu kommer han hem för att tillbringa den med mig. Det lugna snöfallet har nu eskalerat avsevärt och flingorna är större. Låt oss nu hålla sams och få en fin söndagseftermiddag. Jag behöver komma på banan igen.

Imorgon klockan 08 börjar jag jobba.

Nothing's real but love

2012-01-20T14:18:00.002+01:00

Små, små kärleksfnurror på tråden, det är vi ganska duktiga på här hemma. Eller ja, mitt humör är väl det som ställer till det allt som oftast. Intet nytt. Och ändå har det blivit bättre. Jag har blivit bättre. Men, det kommer nog alltid vara lite hetsigt hemma hos oss, vi är såna - inga lugna själar, utan otåliga och ja, hetsiga. Mycket passion också och ja, det känns att man lever var dag. Vi löser våra problem och det går framåt hela tiden, men friktionsfritt är det knappast. Det ska det väl inte heller vara? Den dagen, då går jag.

Jag pratade med en ny bekantskap igår och hon sa "numer så tänker jag efter innan jag blir uttalat sur. Varför uppstod det en irritation?" och för det mesta klarar hon idag av att låta det stanna där. Hon berättade också att hon brukar förvarna innan, om att det kommer att bli grinigt om ett visst beteende inte ändras, möts med hennes och så vidare. Det låter ju bra, men är det verkligen så enkelt? Framförallt så är vi så himla olika vi människor.

Jag upplever att ju mer jag känner, desto mer känsloladdat och svårare är det. Då far allt vett ur skann på något vis och ilskan tar över. Det är kanske mitt största gissel och en egenskap jag både arbetar med och är mindre stolt över. Dessutom är det ju när saker och ting inte är som man vill att de ska vara, som tjatet uppstår. Det s. k kvinnliga tjatet. Ja, jag har kontrollbehov på vissa områden, det erkänner jag.

Men, hur kommer det sig egentligen att vi kvinnor kan riva upp himmel och jord för att exempelvis städningen inte sköts som vi vill det och att det allt som oftast är vi som bär på det huvudsakliga ansvaret? Att det görs alltså, sedan vet jag att arbetat delas upp mer eller mindre i hemmen. Men vi kvinnor kan väl knappast ha någon inbyggd funktion som säger att vi är experter på att hålla rent och vackert hus? Eller är det vår avdelning - sitter det i generna på något vis? Det är märkligt hursomhelst. Jag är medveten om att jag generaliserar, men det är ingen rök utan eld.

Anywho. (Jag personligen kanske ska tagga ner för jag är en SS-soldat när det kommer till städning och att hålla ordning, vart det än är jag huserar - hemma som i stallet och på jobbet. Jag kräver min ordning, annars fungerar inte jag och mitt inre kaos. Kanske. Jag är inte säker.)

Nu var det så att jag inte var direkt arg igår utan mer sur och trumpen. Jag var väldigt larvig och det fick jag stå för under förmiddagen när jag kröp till korset med mitt förlåt hängandes som ett ok på mina axlar. Det är ju så fåniga saker jag blir sur för.

Hur hanterar ni sådant och hur tänker ni kring det? Det skulle vara mycket intressanta att höra era åsikter och tankar kring ämnet. Speciellt vi kvinnor är ibland experter på att reta upp oss, vad det verkar.

Hursomhelst så tar jag till vara på min sista lediga (var)dag innan arbetet drar igång på måndag. Jag sitter här och slappar med en kopp kaffe i långkallingar och ska senare ta in hästar och köra vargungen till Bromma. Hon ska ha helg i Malmö och vi passar på att åka in till stan och se en film. Mer spännande än så blir det inte idag. Men det är fint ändå och kärleken, ja den är ändå bäst. I alla lägen.

Här får ni min nya musikkärlek, den modesta Rebecca Ferguson. "standing in a line, wonder why it don't move, tryna to get a hand, watching people breaking the rules, maybe the man in charge doesn't like my face, but then this world's not always good, and nothing's real but love"

En del saker minns man med hjärnan och andra saker minns man med hjärtat

2012-01-18T17:45:00.003+01:00

Jag måste nästan be om ursäkt för min hästbomb jag slängde på er igår. Men, jag var upprörd och kunde inte välja ut ett klipp, jag ville visa er dem alla. Fånga dynamiken, mångfalden, ja ni fattar. Lasse Anrell har fattat. Det är inte bara en sport, hobby eller fritidsintresse - det är en livsstil. Jag andas häst numer och det enda jag i stort sett konsumerar är ny utrustning, till oss båda. Och, jag har aldrig mått bättre! Det är min terapi och min kärlek. Ett sådant intresse, sysselsättning önskar jag alla utöver familj och arbete. Det berikar livet något ofantligt, vad det nu än må vara som man brinner för.

Imorse vaknade jag med en smärta, skarp som en kniv, i ryggen och mindes när jag gång på gång vaknade av att jag låg komplett intryckt mot den kalla väggen. Jag sover tillsammans med en, dock bedårande, mänsklig klängväxt ibland och inatt var han helt hopplös. Jag har fortfarande lite ont så där, men huvudvärken är puts väck och det har hittills varit en bra dag. Åh. Jag längtar efter honom nu.

Ridningen imorse var toppen - han var min motsats, mjuk och smidig och dagen fortsatte sedan med en tripp till Strängnäs där vargungen fick träffa den omtalade pediatrikern från Mariefred. Hon fick göra nya tester och allergin har tagit en lite annan skepnad visade det sig. Hon är fortfarande allergisk mot katt och hund (det sistnämnda är förargligt då vi både behöver och vill ha en jycke), men visar inga som helst spår på allergi mot häst. Vilken lycka! Däremot kom det upp nya svarta moln på himlen i och med hennes reaktioner på timotej och björk. Det vill säga, gräs och hö kan ställa till det när det blossar upp på vårkanten. Det kan med andra ord fortfarande bli svårt att vara i stallet och när pollensäsongen drar igång så står vi beredda. Det var i alla fall mestadels goda nyheter och nu är dessutom kontakten med barnmottagningen etablerad. Sånt känns bra.

Jag har också nyheter för egen del. Inte om någon häst eller ridning utan att jag från och med nu tar ett officiellt studieuppehåll på minst fem månader. Jag blev nämligen varse om att jag fått jobb under gårdagen och nu känns det som om en stor sten har lättat från mitt bröst! Jag kommer att kunna ta igen mina studier utan att plugga dubbelt, så att säga. Jag kommer också att få en nyttig erfarenhet och en lön, att tala om. Det är ett plus i kanten att jag fortfarande har alla helger och lovdagar fria, så de här futtiga oxveckorna det talas om är jag inte ett dugg rädd för. Min lediga månad har förberett mig på arbete och så glad jag är över att ett av mina motton fortfarande fungerar i vuxen ålder; det löser sig.

Så sitter jag här och kopplar av, och mår bra. Det kommer att ordna sig fint. Lite skit ska man ju ha att ta itu med hela tiden, så att man inte förslappas totalt.

Det här var min dag, mina tankar och några av mina känslor. Kanske de viktigaste ändå.

#jerringpriset

2012-01-17T14:11:00.004+01:00

Rolf-Göran Bengtsson & Ninja La Silla

Vilket förbannat ramaskri det blev då. Ge Jerringpriset till en världsledande ryttare som Rolf-Göran och alla bara dör där hemma framför dumburken. Antingen för att det just blev en hästkarl eller att han inte är en skolad talare, som förmodligen både var nervös (av högst förklarliga skäl) och jävligt rörd av alla röster han erhållit. Jag blir så himla trött på det här folket ibland; det får liksom inte frångå de vanliga; det som alltid sker i dessa sammanhang, de på TV redan uttjatade sporter såsom fotboll, hockey, skidsport och så vidare.

Det får inte ske några förändringar, inga stora överraskningar. Ingen utveckling. Trampa i samma gamla vanliga spår, det är lite som att stå på Scania och montera, det kan man göra i 40 år, även om man är missnöjd sedan 30 år tillbaka. Måste de där skygglapparna sitta så förbannat hårt på vissa människor - de vägrar att vidga några vyer eller acceptera någon förändring.

En man till häst, det var allt som krävdes för att både Twitter och Facebook skulle explodera med åsikter av olika slag. Det tycks ha delats upp i två olika läger, endera jämför hans skrällseger (44,6%!) med att "nästa år vinner väl SM-mästaren i Agility" och att hästarna är de som ska ha pris och de andra som säger att det var riktigt bra och välförtjänt. De jag undrar mest över; han ska väl inte behöva förlöjligas när han röstades fram?

Jag skulle nog tippa på att hela ridsport-Sverige ringde och la sin röst på Rolf-Göran Bengtsson, och med all jävla rätt! Han är snart femtio år karln, han har ridit sedan unga barnsben och med vassa armbågar krånglat sig fram via slit och andraplatser till en ledande plats på världsrankingen och vann nu senast det ärbara EM-guldet i Madrid, Spanien.

De som inte förstår sig på ridsport kan tro att det heller inte är något arbete, men man kan inte ha mer fel. Det är tungt fysiskt arbete, allt med hästar och det runt omkring och det krävs ett engagemang som inte är av denna värld. Bara jag som en passionerad hobbyryttare lägger ner otaliga timmar per dag och då är själva ridningen bara en timme kanske, och jag vet att topphästarna går minst dubbelt så mycket per dag. De ska dessutom skötas, utbildas, tränas och vårdas. Det gör man inte i en handvändning, speciellt inte om man vet hur förbannat svårt det är att få till en välutbildad häst, överhuvudtaget.

Det är bara respektlöst att han sedan ska hånas för att han är kort eller har en annorlunda dialekt. Vad är det för sandlådefasoner, att gå till såna personliga angrepp? Han är ingen talare, nej, men är du det, som tycker alla dessa saker bakom din skärm? Du som kanske är hängiven supporter och ändå kan precis allt om sporten du tittar varje dag på - och bara måste rapa ur dig allt det? Läktaren gör ingen expert på vad som sker där på plan och det här beteendet är bland det värsta jag vet. Alla som någonsin pysslat med idrott av något slag vet hur mycket slit det ligger bakom ett bragdguld av något slag, i alla fall innerst inne och det är skitsamma om det är curling, skidsport, hästhoppning, judo, fotboll eller motorsport. Krävs det inga fysiska toppar så krävs det talang på annat vis. Det bara är så, och det ska man banne mig ha respekt för. Vet du hur mycket arbete det krävs för att ha fem, internationellt sett, topphästar i sitt stall och kunna hålla dem skadefria och sedan styra dem över en bana med 1,60 m höga hinder, i Dubais värme eller Sveriges kyla, med all skötsel, träning, logistik osv?

Nej, det är så att man blir upprörd, men också lite ledsen för Rolf-Görans skull. Han förtjänade det här, han blev med nästan halva rösterna vinnaren och med sin ödmjukhet inför de andra nominerade ska han väl inte behöva bli hånad? Det finns mycket man skulle kunna säga om många idrottare, utöver deras prestationer, men varför ska vi sjunka så lågt att vi kommenterar deras utseende? Avundsjukan bränner, så visst fan kan vi skratta åt att Therese Alshammar, snart 35 och ändå en het OS-kandidat, har stora tänder? Nej, det är inte okej om man är vuxen och kan sätta sig in i deras situation. Det är onödigt och enbart sårande, och ja, har de verkligen förtjänat det? De förtjänar respekt. Punkt slut.

Det här är stort för ridsporten och det var ett slag i magen på mig som trodde att folk var mer vuxna.

Rolf-Göran Bengtsson. (EM)

Bareback Bronc.

Anky van Grunsven.

Racing Barrels.

Petit Robin & Finian's Rainbow.

Bridleless freestyle reining.

"Black Dream" CASS OLE 1969-1993. (Walter Farley's Black Stallion, 1941 - movie The Black Stallion, 1979)

War Horse, av Steven Spielberg. (24 februari, 2012)

The one in the mirror

2012-01-16T12:20:00.004+01:00

Idag är det Martin Luther King-dagen och jag hoppas att ni alla tänker ett extra slag på det, och på vad den mannen har betytt för världen. Han hade storslagna drömmar, som de flesta av oss har, men han inte bara uttalade dem - han gjorde något. Han gjorde mycket och än idag påverkar han oss. Han fick med sig ett långt tåg av anhängare och han fick offra sitt liv för sin sak. Vad gör vi för att förbättra världen och få bukt med alla orättvisor?

Jag menar, det vi faktiskt kan göra, förändra oss själva och som Michael en gång sjöng "I'm starting with the man in the mirror". Det finns saker vi kan göra, det kan handla om att ändra inställning, göra små insatser på det sociala planet och så vidare. Det måste finnas sätt att hantera situationer omkring oss - men jag upplever många gånger att det blir tvärtom istället. Ett samhälle som bygger på fasader och konsumtion - rykten att leva upp till och en familj som ska visas upp. Visst är det generaliserande, men det finns där. Även hos mig. För ju bättre man har det - får det, så försvinner det mörka där under. Det är lättare att grotta ned sig ytterligare än att se det från sina hästar, som växer sig högre. Jag erkänner absolut min egna roll i det hela, men jag ser i alla fall mitt yrke som en del av det viktiga arbetet. Sedan måste man arbeta med sig själv och ens egen lycka också. Det är icke att förglömma.

Själv känner jag mig ganska onödig för närvarande om ärligheten ska fortsätta att komma fram. Jag sitter just nu mellan två stolar och gör ingen nytta direkt. Jag gör det jag ska här hemma och i stallet - jag skriver och läser lite, men jag står och stampar. Jag stampar, jag väntar och jag väntar. Besked är på väg, men det kan inte komma en dag för tidigt i nuläget. Jag behöver veta vilken fot det är jag ska stå på i vår. Sedan får jag försöka att reda ut resten av trasslet längs med vägen.

Jag står helt och hållet ansvarig för mitt trassel som ligger här och skräpar. Det skapar en del ångest också, men jag gör mitt bästa för att starta om och komma på fötter igen. Halva januari månad har redan passerat och i den här takten är det snart dags för sommartid och ytterligare en semester.

Vädret fortsätter med sitt konstiga temperament och -8 är det kallaste hittills. Den gröna vintern har kastat omkull oss allihop - det är ingen ordning.

Nej, det är verkligen ingen ordning just nu, och det gör mig frustrerad.

Frozen

2012-01-09T12:34:00.002+01:00

Den här vintern är min dvala, jag håller mig i min dröm och fullmånen lyste upp min stig inatt. På sin absoluta högsta punkt gav den ett märkbart sken över skog och mark. Den isbelagda sjön glittrade och sömnen var hård och drömfylld. Det var det förflutna som tog ett steg över spången, ett steg längre bort, snart har den korsat ån. Vattnet flyter konstant under broarna, men det är inte lika svart längre. Det är kanske grumligt. På vissa ställen ser jag att det finns liv. Märkbart liv.

Nog är det kallt ute nu, men snön håller sig fortfarande långt borta. Efter två krispiga vargavintrar känns det nästan besynnerligt och man bara väntar på att smällen ska komma. Det är fortfarande lite grönt ute, på fälten och grässtråna som tittar fram; frosten har lagt sig men inget snöfall ännu. Och i snitt ca fem-sex minusgrader dagtid. Det är knarrande hårt på alla grusvägar och hästhagarna är som kratrar. De små hovarna är ömma. Hästarna andas långsammare och de behöver äta mer för att hålla värmen.

Min första vecka på året började bra, jag har laddat mina batterier ordentligt och nu börjar jag känna mig redo för arbete. Det är en mäkta skön känsla.

Trettondagshelgen var lång och ledig - vi hann med förutom diverse arbete hemma då det har blåst och härjat ordentligt en vakjakt i lördags och en god slottsfika på Gripsholm under gårdagen. Vi tre vandrade dessutom genom det 60 ha stora hjorthägnet och såg hälften av de hundra dovhjortarna som lever där i kungens hage. Pampiga skovelhorn och bedårande killingar. Fantastiskt solsken och alltid en varm hand att hålla i.

Madonna får sjunga vidare denna måndag; dagen då vargungen har sin sista dag på jullovet och jag har frusit inne eventuella negativa känslor och tankar.

Men det finns en annan sorts frost också. You only see what your eyes wants to see.

Inget är svart eller vitt. Just nu är det vackert grått. Och fruset.

Där hänger på boklådefönstret en tunn bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar på sin krok.

2012-01-03T11:46:00.002+01:00

Det sade August Strindberg en gång. Författaren, mannen som äger året 2012 då det ska firas att det är hundra år sedan (den 14 maj) som han gick ur världen i Stockholm stad. Mitt egna år började lite skakigt, men trasslet gick att reda ut och nu är jag på gång igen. Vår nyårsafton spenderades hemma, ensamma med en ryggbiff av vildsvin och rödvin, och det var, åtminstone i efterhand, väldigt skönt. Det var andra gången i mitt vuxna liv som det inte var fest, och bara det var svårt att vänja sig vid, till en början. Jag var sedan uppe redan strax innan åtta dagen efter och tog ut hästen på en tur. Det var frostnupet, lagom kallt och vackert.

Men han hade haft en mycket orolig natt, så ridturen var lika besvärlig som mitt humör.

Det visade sig att ett par av grannarna, som har huset strax ovanför stallet hade 'missförstått' att det är okej att bränna av nån nyårsraket och skrämt halvt livet ur alla hästarna och hunden efter en hel show med fyrverkerier. De som inte har djur förstår inte heller hur det påverkar dem, uppenbarligen. Det är väl okej att smälla i en stadskärna, men på en gård, nej det är tveksamt. Inte förstår väl hästarna att det är ett nytt år som ska firas in och att det är nån slags märklig sed att bränna pengar på saker som låter som sjutton och gnistrar på den svarta skyn. Det blir aningens förvirrande med alla de smällande ljuden och oroligheten dagen efter är sällan kul att ta hand om. Jag hade en häst som stegrade sig, gnäggade förtvivlat runt hela gården och ja, det var allt annat än en spännande start på året. Den andra janauari tog vi igen oss med en underbar ridtur och jag måste säga att den nya sadeln är så härlig - vilket fynd! Jag sitter klockrent och det passar hans breda rygg utmärkt.

Nu är januari här som sagt, nytt år och inga nya löften. Jag har bara omvärderat en del saker och lovat mig själv lite bättring på några områden. Mitt humör är klart en het potatis. Jag har tagit tjuren vid hornen, men han är hal. Jag vet inte om det är så att jag kanske måste kalka mina händer bara. Det återstår en ledig dag till, sedan kommer älskade vargungen hem från Skåne och jag har skolarbete att ta hand om. Så nu njuter jag ikapp med nollan och solen.

Jag tänker inte börja det här året med att må dåligt, jag tänker börja det med att må bra. Punkt.

Juletider kommer och går sedan, men dörren är fortfarande öppen

2011-12-29T21:53:00.006+01:00

Den svulstiga julen är nu över, åtminstone i vårt hus och jag kan inte riktigt avgöra vad jag känner för den som hittade till oss i år. Jag var faktiskt ganska förväntansfull i början av månaden och tänkte på förra årets vita mantel - i år har den uteblivit sånär på ett par tre välsignade dagar. Plusgrader, stormiga vindar och regn symboliserar december detta år. Det är ett riktigt aprilväder. Jag var också förväntansfull på grund av min nya adress och min nya roll som sambo.

Men julen föll lite platt tycker jag och det beror inte bara på vädret.

Relationer är det svåraste vi kan ta oss an, vi mödosamma människor. Det ska fan smärta, annars finns de inte, det har jag blivit varse om. Jag kan också tycka att när vi människor blir för egocentrerade så tycks världen smalna där ute. Men alla känner inte som jag och beroende på relationens status så kanske den emotionella människan inte kan släppa fram all glädje om inte relationen är stabil. Och där hamnar vi, på grunden till allting - den krackelerar om man inte gör det ordentligt. Väggar faller samman.

Allting utvecklas och uppdateras hela tiden.

Jag märker att min dotter är väldigt lik mig när hon säger att hon måste meddela hennes 'bästa kompis' att de inte är det längre, pga beteende och hur hon uppfattat det - för annars vet hon, kompisen, ju inte det. Jag förstår vad hon kommer ifrån. Jag skulle också uppskatta att jag visste var man står, är vi vänner eller inte - och ska vi höras ofta eller är jag jobbig när jag bara vill kunna snicksnacka och få en uppdatering med jämna mellanrum? Berätta för oss om det inte passar. Jag saknar bara de vänner jag hade tidigare i mitt liv, vänner som jag kunde ringa för att ventilera om ditten och datten. Jag behöver en extra ventil, även om jag har en bra en här hemma. Olika uppfattningar, tolkningar och känslostormar, det får man leva med. Jag bara undrar.

Hursomhelst.

Nu går vi mot det här årets bitterljuva slut och skolångesten trappas upp i samma takt som mina 'lediga' dagar går förbi med bestämda steg. Jag har som idag dock kunna njuta av att inte ha några som helst måsten, men det har tagit mer än en vecka att kunna känna just så. Jag spenderade dagen med alla djuren - jag gjorde stalltjänsten, lekte med labradoren och fixade med ridhuset där havssanden nu känner av årstiden. Lite arbete ingår, men det gör jag så gärna när det är mitt brinnande intresse som för mig framåt.

Min nya sadel har äntligen kommit - det blev ytterligare en julafton för oss - och jag har fått hålla i mig för att vänta till imorgon bitti för att prova den på min vita springare. Det är en fin hoppsadel som jag hoppas ska kunna passa, och för våra ändamål är det alldeles utmärkt. Jag väntar nu bara på ett nytt hoppschabrak och ett brunt bettlöst träns som jag ska varva med och använda när jag rider barbacka. Det är ett spännande projekt jag har tagit mig an, att utbilda denna häst. Han ska greja grunderna i dressyr, främst för formen och lydnadens skull, och hoppa vet jag att han uppskattar samt att vi bägge är olovligt förtjusta i våra skogsturer och galopper över fälten. Natural horsemanship går som en röd tråd genom det hela och han är min näst bästa kompis. Han är förutom mina älskade, kryddan i mitt liv.

Mitt liv som är kanske det bästa. Eller ja, det kommer att bli det bästa när jag får ordning på min arbets- och utbildningsfront. Just nu, intet nytt på den fronten, men jag är absolut vid liv och ligger inte och trycker bakom någon vallgrav. Än. Och det mina vänner, hade jag behövt att orda mer om.

Jag önskar alla ett gott slut och ett gott nytt!
Må det bli precis som du vill ha det och skulle det inte bli så, så blir det bra ändå.

Ingen bild

2011-12-22T16:58:00.002+01:00

Inte hade jag en tanke på att internet skulle kunna bli en sådan grälfaktor, eller jo det var väl vad ungefär alla sa till en början. För sjutton år sedan när jag började använda internet, jag hade min hotmail-adress och sedan var det inte så mycket mer. Jag var livrädd för att chatta för att alla sa att det bara var pedofiler och läskiga typer där, så det blev enstaka konversationer via mail. Det var kusinerna från Australien och någon klasskompis som jag brevväxlade via nätet med. Det var förstås en revolution och inte trodde jag att det skulle nå så långt som det har gjort idag. Vi, läs jag, lägger ut hela våra liv på Facebook och en del av oss bloggar.

Det var många som hade åsikter om det när jag började blogga för egen maskin för sex och ett halvt år sedan; dels för att det var en oerhört skakig tid rent mentalt och mitt humör med sina tempoväxlingar var allt annat än diskreta och dels för att det då började att florera bilder som tillhörde mig på internet. Hur hemlig skulle jag vara? Jag valde att döpa mig själv till vargakvinnan (för min stora fascination till vargar och deras starka karaktär - i flock men som individer. Det finns många paralleller till människan, men jag lämnar det här), och det enbart för att jag inte ville skylta med mitt riktiga namn.

Jag hade en mycket långsam, omodern burk hemma och det enda jag sysslade med på internet dessförinnan var bara mailen, återigen. Skylta med mitt namn gjorde jag inte på internet. Det gör jag fortfarande inte här på bloggen, men den lilla trogna skaran med läsare jag har vet nog med all sannolikhet vad jag heter på riktigt. Sedan har det alltid varit en het potatis att hänga ut andra i detta format, att skriva om eventuella känslor av vitt skilda slag för att allt har ett tolkningsvärde per individ. Det är ju läsaren som tolkar och fan så fel det kan bli. Jag har erfarit dess alla feltolkningar tror jag och de kanterna har varit allt annat än mjuka. Det har gjort jävligt ont många gånger. Jag har fått skämmas. Och så vidare. Jag kan väl också säga att jag står för allt, men visst finns det tid för förändringar och att jag inte alls är stolt över mycket som skedde förr om åren; saker som jag skrivit och saker som jag har sagt. Saker som jag har gjort.

Men, idag skriver jag för att jag fortfarande behöver ventilen emellanåt - jag tycker väldigt mycket om att uttrycka mig i skrift och jag behöver inte responsen för att känna den lättade känslan i mitt bröst. Det snurrar tankar och jag behöver få ut dem, på papper. Jag behöver se dem, för att kunna bearbeta vidare. Annars kommer raseriet - ja, det finns mycket uppdämd ilska. Förr om åren skrev jag alltid dagbok, så jag har alltid haft detta behov att skriva innan det undermedvetna tar över. Mina drömmar har varit hemska, och de är det fortfarande ibland. Inte heller har detta varit ett sätt för mig att möta andra människor, även om det har blivit så några gånger ändå. Det är speciellt att kliva in rakt i en annan okänd människas vardagsrum. Jag har mött några fina vänner, det har jag verkligen. Sedan vet jag inte om detta är något bra raggningsställe för min avsikt har aldrig varit att framställa mig som något jag inte är, utan snarare verkligen bara få vara den jag är. Jag styr helt och hållet mina fingrar över tangenterna. Det är bara känslorna och tankarna i huvudet jag inte kan kontrollera.

På Facebook är det en helt annan femma. Förutom att jag uppskattar att ha en översikt över vänner och bekanta i hela min värld så försöker jag inte heller framställa något vackert liv om jag inte har det. Nu när jag är genuint lycklig över var jag hamnat så är det bara sånt som kommer ut. Jag älskar min kille och jag älskar det liv han ger mig, så är det bara. Jag behöver inte vara så där förbannat bitter som jag ändå har varit. Det tog så mycket energi och jag mådde inte bra. Aldrig någonsin tyckte jag att jag såg ljuset. Det som sårar mig är att min emotionella resa har varit väldigt lång och krävande, jag har mått så fantastiskt dåligt och det bara kastas ut i snön. Det finns inte längre. Jo, men det gör det, jag har mina ärr. Ser ni? Jag skiter i de som sårat mig, men jag kan inte skita i det som ärrat mig - de känslor av att inte duga någonting till, att vara en jävligt kass människa som valt fel flera gånger kan jag inte bara skaka av mig när de känslorna dyker upp med buller och bång. Ett väldigt lite antal människor känner mig så väl att de kan se förbi mina temporära fasader, de kan lyfta upp mig igen och de ger mig ett stöd som jag inte trodde fanns. Några av mina vänner är sådana änglar och det är jag er evigt tacksam för, och det även om jag allt som oftast inte släpper in och enbart visar upp den otrevliga fasaden.

Så har man en relation. En bra relation, men det förflutna hinner alltid ikapp en och påminner. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gräver ned det, det ploppar upp ur jorden lika snabbt och knackar mig hårt på axeln. Han säger "jag har format dig till den du är och du ska fan inte bara glömma och gå vidare", petar mig på axeln med sitt knotiga finger. Damm från föregående år fastnar i min päls. Jag går sönder lite inombords och tänker att jag förmodligen måste dö för att bli av med synder och diverse annat skit som tillhör det förflutna. Jag är en människa av verkligt kött och blod, jag har givetvis, som alla andra, gjort mina rätt och fel, men jag undrar just hur länge JAG ska straffas för dem och hur länge jag ska känna allt det här, när andra bara kan sopa det under mattan och gå vidare - bli älskade för dem de är och inte behöva stå till svars för något de gjort för inom en ram av preskribering.

Jag har inte alltid tänkt igenom saker, men jag har för det mesta menat väl. Det har bara blivit fel så himla många gånger att det står mig upp i halsen idag. Jag är trött på att försvara mig och jag är trött på att det känns som om det är jaget jag måste försvara. Jag är inte en som vänder kappan efter vinden, jag vänder kappan efter mig själv, och om det är många gånger så är det väl så - för det är jag. Jag förändras, utvecklas hela tiden - men jag är fortfarande jag och en del saker består. Mina grundtankar, idéer och känslor. Jag är inte den lättaste av vargar kanske, men jag överlever. Även om det innebär ensamheten för evigt.

Min högsta önskan är dock att inte vara ensam. Jag vill känna samhörigheten. Jag behöver den.

Angel

2011-12-20T19:59:00.005+01:00

11 år unga Jackie Evancho sjunger underbara Sarah McLachlans fantastiska låt ANGEL (S. M Album Surfacing, 1997)

På den senaste tiden har jag mest lyssnat till sådana vackra röster. Riktigt vackra röster. Sångfåglar, de som viskat väna saker till mig och omfamnar med sagolik sång. Musiken är förstås alltid med mig, men nu är jag i en sådan period där jag vill höra storslagna röster. Tenorer, Josh Groban, Sarah Brightman, Sissel Kyrkjebø, Barbra Streisand, Andrea Bocelli och listan är mycket längre än så. Givetvis finns alla mina kära rockrävar och souldivor kvar bakom öronen, men det har varit något särskilt med att vagga in vintern på det här viset.

Låta rösterna sjunga det jag vill säga, med det nästintill magiska som uppstår när stämband kan arbeta på det viset. De fantastiska toner de kan nå och ja, jag bara älskar det. Det passar så fint in bland det sagolika, vita landskap och en sådan högtid som julen som bara drar närmre och närmre. Det gnistrar hos mig, men mest där ute bland skog och mark. Jag ser henne rida på hästen i den djupa snön, den magnifiken manen som fladdrar i galopp och det vackra långa håret som böljer på kvinnans raka rygg. De starka musklerna som tar henne framåt och som finns i våra drömmar emellanåt.

Idag är det det unga stjärnskottet Jackie från America's Got Talent (2010) som sjunger för oss igen, Prelude to Dream, och med det firar jag in ett mindre jullov som är här och sköna delar av en dag jag kommer att minnas ett tag. Jag träffade min kära vän Ellinor och hennes två månader gamla son i Midsommarkransen; ett helt annat liv än mitt för närvarande, men det bara strålade om henne och jag slogs av lugnet och kärleken i rummet. Det trygga i en mor, det går inte av för hackor, oavsett hur ny man må vara på den stora uppgiften. Det är mäktigt och det är livet när det är som allra bäst. Det samt att jag har fått stryka hästen över mankammen, sittandes på hans bara rygg. Hans vita rygg som tar hand om mig. Nu är det bara min älskade som fattas mig, han är upptagen i viltboden så här på kvällskvisten och jag hoppas att han är klar för kvällen snart. Sysslorna är väldigt många och tänk om han någon gång kunde få ett lov också. Det önskar jag.

God natt och dröm vackert. I armarna på era egna änglar.

My winter wonderland

2011-12-19T14:17:00.003+01:00

Bild tagen på förmiddagen, på vår baksida. Får som tuggar på sin klöver och röda magasin är andra sköna vyer.

Ja. Så har snön äntligen kommit till oss; den har lagt sitt vita, mjuka täcke över marken. Det är nästan sagolikt när det är nysnö på marken, och även alla trädgrenar är täckta med vitt puder. Jag älskar när snön kommer, men vet samtidigt att jag kommer att tröttna om ett tag. Fast det beror nästan helt på hur kallt det blir i år. Just nu pendlar det mellan nollan och nån minus, och det är perfekt. Det fryser på så pass mycket att vi slipper slasket och man slipper bylsa på sig så mycket att man fortfarande kan röra sig obehindrat i stallet eller skogen. Tassarna fryser inte heller och jag slipper oroa mig för att hästen fryser likaså. Alltid ska man noja över något, säg.

Men det är trolskt utomhus. Det är något magiskt över när allt blir vitt utomhus.

Den vita julen kan bli ett faktum som det ser ut just nu och det var även vad som behövdes för att få känna julstämningen i kroppen. Det blir en lugn, familjär jul, och jag ser fram emot den. Jag ser fram emot öppna spisar, värme, god mat och människor jag tycker väldigt mycket om. Framförallt ser jag fram emot att kunna koppla av helt och hållet, för efter imorgon kan jag ta ett mindre jullov skulle jag faktiskt tro. Studierna ska läggas på is över helgdagarna.

Julklapparna är inhandlade, och det blir inte så många pga min skrala kassa, men de få jag har köpt ser jag fram emot att få dela ut.

Jag ser helt enkelt fram emot helgen, som jag hoppas ska bli lång.

Inferno, på väg till Paradiset

2011-12-17T17:02:00.002+01:00

Jag har haft den underbara ynnesten att dricka kaffe med min fina vän Pernilla idag. Jag har också haft ynnesten att få hålla i hennes minsta son, Dante, som är ungefär en och en halv månad gammal. Han hade bråttom ut, den lilla skatten. Bara nån dag efter att jag ställde in vår senaste kaffedejt, och innan november var han född. Det blev ett oktoberbarn, precis som vackra mor sin. Små plirande ögon, mörkbrunt hår och bara så bedårande som barn kan vara.

Mina händer kändes klumpiga runt honom och han vilade ett slag på min vänstra arm. Han såg mig djupt i ögonen. Någonting knöt sig inuti mig. Något jag inte kan beskriva med ord. Nej. Det är inte helt utan att jag själv blir sugen på syskon till vargungen, men jag har inte tid just nu. Jag har redan en bebis som kräver massor med uppmärksamhet. Och då menar jag sannerligen inte min kille utan den vita hästen. Jag måste landa i det först, hela det här omfattande och kostbara ansvaret som ligger på mina axlar. Jag trivs som det är just nu och jag har lite att reda ut först. Dessutom ser jag hellre att jag gifter mig först, för att göra det hela traditionellt och rätt denna gång känns som en bra idé. Och det är tråkigt att vara krass, men nödvändigt. Jag är inte tjugo och impulsiv längre. Jag är vuxen nog att vara (åtminstone någorlunda) rationell och jag är vuxen nog att inse att det inte hjälper att stressa fram något, överhuvudtaget. Kärleken ligger kvar, som ett slöja över mitt väsen, och jag tror att allt har sin tid. Även om det är jag som bestämmer när det ska ske.

Men, himla mysigt var det att träffas idag och jag är glad att Pernilla får vara hemma och njuta av sin tredje mammaledighet. Vinterhalvåret är här och vädret är under all kritik. Det regnar snöblandat och det är inte kul för någon. Det blir en lördag inomhus, i nån slags dvala och jag hoppas på att lugnet också ska infinna sig.

Just nu är det mycket tankar och känslor som flyger runt, och det är just det som gör att jag måste landa. Jag måste känna lugnet innan jag kan gå vidare. Jag menar, alla bitar ska passa in och just nu är det ett par kvar att lösa.

Önskar god helg och fjärde advent, som stundar i morgondag. Önskar även att ingen gör sina nära och kära så illa att de fastnar till knäna i en frusen sjö.

Wednesday Equestrian Selection

2011-12-14T15:09:00.002+01:00

Min morgon var intensiv. Den drog igång redan runt sjusnåret och innan jag lunchfodrade hästarna och själv bjöds på lunch i det stora huset så red jag två hästar och dressyrpass. Därimellan hann jag givetvis med den sedvanliga, rejäla stalltjänsten som förutom mockande, sopande, fylla på fyra vattenhinkar också innebär att jag släpade inte mindre än tjugo påsar med hö till stallet från magasinet där höet förvaras. Det tar sin lilla tid varje dag, vill jag lova. Jag är i skrivande stund ganska mör. Men, det var en lärorik morgonqvist.

De ömma axlar och lätt brända händer (glömde ridhandskarna hemma) är värt det. Klart värt det. Fantastiskt att känna framstegen och intressant att rida en annan häst; läromästaren som nu stått i snart två veckor och slösade lite överskottsenergi på mig. Det gällde att hålla i hatten och upp hans huvud.

Nu är jag fjättrad vid studier igen och jag känner mig sömnig med ens. Ute har redan mörkret lagt sig och jag har mina åtaganden. Fördelen är att jag inte ämnar röra mig ur soffan; pauserna tar jag med Eurosports sammandrag från världscupshoppningarna samt Rider's club som visar vad som händer där ute i hästvärlden.

Allt går i lärandets tecken idag, och det är ju positivt. Nu kavlar jag upp tröjärmarna och pluggar lite innan ridån faller helt och hållet i skann på mig.

Half of today is better than all of tomorrow

2011-12-12T12:49:00.005+01:00

Illamåendet sköljde över mig igår, jag låg krampaktigt och höll i kudden framför näsan samtidigt som det visades en urfånig skräckfilm på sexan. Illamåendet försvann dock lika snabbt som det kommit, men när älskade vargungen kräktes nån halvtimme senare på toaletten så kom det raskt tillbaka. Hennes illamående var ett resultat av allergin som gjorde sig till känna efter dagen hos min far med familj i nya huset i Tullinge.

Två katter, varav den ena är representerad på dagens bild och en hund blev alltså kännbart för henne. Förutom dessa osköna känningar så hade vi en mycket härlig dag när lillebror A skulle firas. Nästan hela syskonskaran var samlad, var höll min äldsta lillebrorsa hus egentligen kan man undra, och hela atmosfären i det gamla huset var helt underbar. Små barnsben som trippade över trägolven med glada rop och skratt, vuxna som möts igen och tredje advent som bara rusade förbi. Magnifik utsikt över sjön och nära beläget ett trolskt hus, som pryds med gigantiska klätterväxter. Som taget ur en saga och den här platsen är de verkligen värda efter allt slit och släp. Där hjärtat är, där är hemma. Men väggarna fungerar ombonande om kärleken.

Familjens helg var det, lördagen pryddes av en middag hos mor i skärgården också. Och de väggarna är sannerligen vackra också. Josh Groban fick sjunga och jag fick smaka på rödvinet.

Varför jag själv mådde illa är en gåta. Och nej, jag väntar inte barn, för de som kan tänkas misstänka det. Jag mår fortfarande kymigt ska jag säga er, och även om min ursköna morgon med stalltjänst och tur till ridhuset efter tre dagars vila (pga de totala isgatorna som skapats av det besvärliga väder vi har) så sitter jag här nu och är både sömnig och inte helt fysiskt på topp. Kanske att det är en fysisk reaktion av den inre stressen, kanske att det bara är en släng av någon magsjuka, som säkerligen går någonstans kring eller i mina kretsar. Det lönar sig inte att gräva i det något mer.

Hovens klapprande på stengolvet i stallet gör mig glad, och ännu mer hans mjuka mule i min hand. Idag kände jag hans ryggmuskler spela under mig då jag satt upp barbacka och tränade. Vi tränar med jämna mellanrum balans, böjning och allt i NH's anda. Det var ett fint uppvärmningspass.

Djur i min närhet gör mig glad överhuvudtaget, igår spann den lilla kissen i min famn och idag klappade jag en kraftig och vacker hals, allt som oftast får jag pussa på chokladbrun nos och alldeles nyss hälsade jag på fåren som gladeligen mumsar på sin klöverensilage. Hur lever man utan djur och hur kan man inte tycka om dem? Jag sörjer för min dotters skull, allergin är hemskt elak och jag önskar inget hellre än att den som plågat henne sedan året växer bort snart. Det är vårt största gissel här i familjen, för vi är bra sugna på både en redig jakthund (som vi är i behov av dessutom).

Det främsta är för mig att reda ut skolsituationen som blivit besvärlig, men jag har tilltro. Just nu spinner jag inte, jag griper också tag i första bästa nos och hugger till. Det stör mig.

Men det finns frihet också.
Här har ni Stacy Westfall. Magnifik hästkvinna.

Där regnade snön bort

2011-12-09T16:18:00.003+01:00

Jag försöker att inte påverkas av vädret, men det är oundvikligt. Det oroliga vädret gör vargen orolig.

Det har varit och är något av ett hiskeligt väder idag. Blött och grått. Det var som att styra bilen genom nån slags vitgrå osmaklig sorbet, och stövlarna höll inte för vätan som kröp in. Hästarnas uppsyn var även den mulen och de fick gå in mer än en timme tidigare. Morgonen startades betydligt bättre efter en gudabenådad sömn, det låg snö på marken och det var nån halv grad under nollan - så jag och den vita springaren fick oss en mindre tur runt gården och den friska luften nöp mig inte i kinden. Den klappade mig bara ömt på kinden.

Sedan var det som om någon vädergud däruppe blev förargad så ända in i bänken; regnet öste ned, vinden låg på hårt från sidan och det lilla tunna täcke av snö krympte i rask takt. Små gröna grässtrån blev återigen blottade och allt, precis allt var blött. Nu regnar det vidare in i kvällsmörkret och jag är orolig över de kommande minusgraderna och vad de kommer att ställa till med. Igår strålade fullmånen, minusgraderna blänkte på frostens figurer och lekturen på fyrhjulingarna var mysig på något vis. Såg visst några rådjur, som uppskattat åt på en av klöverensilage-balarna som är utlagda till dem. De måste ju också klara vintern här.

Nu hör jag bara hur det viner utanför, det smattrar på fönsterblecken och det är kolsvart.

Det är tur att det är fredagkvällen som kommer till oss nu, för jag tänker då inte gå ut något mer idag. Jag tänker ligga i soffan, sippa på ett glas vitt (jag får migrän av rödvin, och det är tyvärr konstaterat) och njuta av eldens sken. Jag har väldigt mycket i huvudet, och tänker inte dra på mig mer värk än vad jag redan har. En ny vecka kommer innan jag vet ordet av och den veckan, som vittnar om att det lider mot jul när Lucia strax står för dörren kommer också med nya beslut, som kan komma att kasta om min vardag ordentligt i vår.

Den där utlovade vinterdvalan är här och jag är sömnig som björnen. Den friska luften tär på min energi och mina huvudbryn är inte samlade. Snart får jag ihop det, men först lite ledighet och en helg som innebär tid med familjen. Imorgon i den stockholmska skärgården hos mor och i övermorgon hos far min då lillebror fyller sex år. Det är inte klokt vad tiden går.

Nu får det sluta regna och börja snöa. Jag behöver ljus och jag behöver se spåren. Jag irrar runt i snöslasket och känner ingen ordning. Jag är ingen hare, jag har ingen plan med min flykt - jag vill snarare bara ta en annan väg bara, för att nå mitt mål. Då måste jag se vart jag har varit. Först av allt behöver jag vila litet. Lyan är varm och de mina är här.

Önskar god helg och att tredje advent infriar era förväntningar.

Svart hund

2011-12-07T11:07:00.002+01:00

Jag vaknade och kände mig som en hund imorse, eländig och hängig. Grå himmel, blötsnö och ett mörker som aldrig tycks vilja vika ner sig eller lätta. Det är fanimig tungt nu med en kort vecka kvar till första viktiga hållplatsen för mitt självständiga arbete. Jag ska få ett OK för ventilering och jag är tokigt nervös för det.

Morgonen kantades av mötet med examinatorn jag har blivit tilldelad, men en svart hund satte p för det. Den sprang lös på Essingeleden, och jag undrar om jag inte hörde att det skett en liknande händelse för bara ett kort tag sedan? Det blev stopp och jag missade mötet, låret är trött efter att ha suttit och kopplat mer än telefonisterna på SOS alarm. Irritationen brann i huvudet och jag svängde nonchalant in på SU's parkering några minuter innan mötet var slut och jag hade suttit på min vargbak i bilen i snart två timmar.

Jag måste fokusera nu och alltid, men det är inte så himla lätt. Jag fann i alla fall den sköra anledningen till att jag läser till lärare igår igen och det kändes riktigt skönt. Den har varit bortsprungen ett tag, som en lös hund på Essingen har den rusat upp och ned i körriktningarna, utan att det spelat någon roll att ett flertal människor stått vid kanten och försökt att kalla in den. Ja, men igår när jag utförde ett flertal intervjuer till på min VFU-skola så livades jag upp något i frågan igen. Formativ bedömning är ämnet jag skriver om, i ämnet engelska specifikt, och är även ett av de få områden förutom litteraturvetenskap som genuint intresserar mig på lärarfronten. Eleverna bedöms nästan enbart summativt, speciellt i de äldre årskurserna och lärarsamhället går mer och mer mot ett formativt bedömningsperspektiv. Det blir en intressant skarv där emellan - lärare, speciellt de nyutexade utvecklar och är engagerade och den stela riksdagen klubbar bestämmelserna, helt utan att ha någon som helst erfarenhet eller kunskap om lärande. Därför införs det betyg redan i årskurs 6, och det kommer nog inte att skärpa disciplinen på skolan. De elever som har lätt för sig, med högtflyende ambitioner kan dock gynnas av detta och kan tidigt sätta upp mål mot fina skolor, men de som har det svårt kommer att tryckas ned desto mer. Klyftan ökar, och vi får ett Ryssland i skolan. Dessutom så vill jag även peka på att det istället krävs en föräldralicens eller -kurs för att få ordning på ungarna rent disciplinmässigt - någon skolform från mitten av nittionhundratalet kommer inte att hjälpa. Samhället har genomgått en gedigen utveckling sedan dess och det måste skolan hänga med på. Annars kan vi lika gärna gå hela vägen tillbaka till bibel, morgonsamling med orgeln samt aga vid olydnad och övrig dumhet.

För dummys:

"Formativ bedömning är när kocken smakar av soppan och summativ bedömning är när gästen smakar på maten."

Vit valack

2011-11-29T14:11:00.002+01:00

Den vita valacken är yster. Hans svans är aningens vågig och hans svarta blick är vänlig. Jag känner mig som en tonårsflicka vars dröm har gått i uppfyllelse, och visst är det väl underbart att jag får känna så? Så många drömmar som HAR gått i uppfyllelse det senaste året, det är inte klokt egentligen. Jag är rädd för att det här glänsande tåget ska krascha, men jag vågar se framåt och inte tänka alltför mycket på rädslan, som ändå bor i mitt bröst. Jag måste våga, jag har vågat och jag vågar. Det har inte varit min svaghet, att inte våga, det har varit en styrka och jag anser själv att jag alltid vågat sitta upp i sadeln igen. Rädslor måste man leva med, arbeta med och kanske acceptera ibland bara. Hade jag inte vågat igen hade mitt krossade hjärta aldrig fått ha blivit helt, och hade jag inte vågat så hade jag aldrig hamnat här igen. Uppsutten i en fantastisk sadel.

Drömmarna var märkliga inatt igen, men jag sov ändock som en stock. Min vita valack var med i drömmen som rasade, men i övrigt var det mestadels otrevligt och rörigt. Somnade lite smått irriterad när klockan hade passerat midnatt; ett löjligt tjafs som eskalerade och ja, det ordnar sig nog det med ska ni se. Så är det ju, fast med känslor inblandade sitter ilskan i en stund längre hos vargen. Hon blottar tänder och grinar ganska illa. Hon måste ut i skogen, samla sina tankar och sedan är det bra igen. Jag hatar verkligen att tjafsa som ett tillägg till det här, men ändå är jag många gånger roten till det onda så att säga. Men, jag sätter alltjämt ned min fot och tänker inte lägga mig på rygg i första taget. Sedan får jag snällt göra det i alla fall, emellanåt. Jag är helt klart en handfull, men vilken varg skulle jag vara om jag bara lunkade efter och sällan bet ifrån?

En icke-befintlig vargakvinna, skulle jag själv säga. Min kille hurrar dock inte över mitt lynniga humör.

Jag har ridit barbacka på min vita valack idag, en lugn skogspromenad stod på schemat och hans mjuka päls fungerade fint som sätesvärmare. Jag hamnade på banan igen. Jag jublar över hur uppmärksam han är på mina skänklar - då tyglarna var urkopplade som sådana idag - samt på min röst. En strimma av guld i min tillvaro. Bland dammig kurslitteratur och datortvång. Det är fortfarande fem, sex plusgrader ute. Vinden har mojnat helt och hållet och leran håller sig något sånär i schack efter minusgraderna i helgen.

Den vita valacken får vila ikväll efter den sedvanliga ryktningen, men hästhoppningsträning ska bedrivas i ridhuset och jag har sett till att det ser juste ut både i ridhuset (städat och sladdat) och ridboden. Jag har ganska många, nya, ansvarsområden numer, och jag trivs med det. Jag får dessutom tillfälle att träna på både min (vad jag trodde var obotlig) tidsoptimism och att faktiskt hålla alla de där bollarna i luften. Aldrig förr har jag varit så aktiv och samtidigt haft ron att somna gott om kvällarna. Det är harmonin som (äntligen, äntligen!) också har flyttat in i mitt liv och huserar tillsammans med den stora kärleken.

Det börjar skymma, dags att se till att sätta fart. Framåt.

Dear work load

2011-11-28T15:46:00.003+01:00

Pur kärlek på fyra ben. Min vita springare, vad han gör mig lycklig, ni anar inte. Jag kan inte heller beskriva det, men det får min själ att fyllas med lycka och ett tomrum är uppfyllt. Ni vet. Det här vad jag behövde för att få känna harmoni i mitt liv - det finns inte en olycklig känsla när jag får vara med hästarna. Eller hästen specifikt och det är bättre än all annan terapi på jorden. Det är min absoluta fristad och så mycket större än ridsporten jag utövar numer, i sig. Det är livet för mig.

Helgen spenderades alltså bland annat på Stockholm Int. Horse Show. Vidga sina vyer och sedan var det helt klart en bonus att det andades ännu mer häst och gamla idoler som John Whitaker på vackra hästar. Det genomsyrar hela mitt liv numer, som sagt, och då är jag förlåten för mitt tjat, tycker jag. Jag hann även med att laga hagen i spöregn, fylla huset med fler auktionsfynd och en gemytlig jaktmiddag under lördagskvällen. Det var en fullspäckad och härlig helg. Det mest anmärkningsvärda är kanske att jag julpyntade huset igår, och det är väl inte illa va? Ni som vet hur jag avskytt denna pråliga högtid. Men i ensamhet är den hemsk, tillsammans är den mysig. Nu väntar jag bara på att snön ska lägga sig så att julstämningen för i år ska infinna sig också. Det är väldigt tacksamt att bo så här när det vankas jul, för det är galet mysigt med tända ljus och knarrande golv. Mysmysmys, detta misshandlade ord, men om jag använder det så kanske jag menar det.

Jag gick helgen igenom med ömmande rygg, för jag slog på arslet (inte bokstavligt talat) i trappen igen. Det skapade ett brännmärke, ett blåmärke och ömmande kotor. Jag var på vippen att börja gråta och då gör det banne mig ONT. Så, här lämnar jag utrymme för lite empati, kära läsare. Jag är fortfarande öm.

Ny vecka har påbörjats och jag är återigen fjättrad vid skolböckerna och innan jag vet ordet av så är det mörkt ute och jag tycker att hela dagen har passerat utan att jag har hunnit med något väsentligt. Morgonen var kylig. Stormen hade bedarrat, men den hade svept förbi oss utan att vi egentligen blev drabbade. Den sörmländska skogen stod pall för blåst och regn. Det var förstås värre söderut, bland annat i Skåne där min älskade vargunge har spenderat sin helg. Med sin far och hans fru. De satt på parkettplats på Idol i fredags och fick skippa utflykten till julmarknaden på Köpenhamns tivoli igår, på grund av stormen. Det har stormat här hemma också, men i liten skala och nu är det lugnt. Lika lugnt som fåren tycks ta det i vår hage, de äter, idisslar och vilar. Söta i sin uppsyn och med sina mjuka mular. Och ikväll får jag lov att fara till Bromma för att hämta hem min älskade unge som har både en och två överraskningar i sitt rosa rum.

Det var lägesrapporten - och nu har nedräkningen börjat; både till jul om blott en månad och min uppsats som ska vara åttio procent klar vid samma tid.

Upp i sadeln igen. (Jag som älskar att rida barbacka.)

Den omåttligt populäre Milton. (16 February 1977 – 4 July 1999)

Torsdagsjämmer och vintersulor på.

2011-11-24T12:54:00.003+01:00

Klockan 07.00 var hovslagaren Olle på plats i stallet imorse och KG fick nya skor, med gröna vintersulor och brodd. Det är lerigare än någonsin ute och när vi hade en lekstund i ridhuset med all överskottsenergi och de nya skorna, så öppnade himlen sig och bjöd på en riktig skur. Det dånade som sjutton i ridhuset och den lilla fågeln som hade irrat sig in fick se en mycket pigg och glad häst, som skulle passa på vilken rodeo som helst. Vi tränade lite lydnad, vi lekte lite och han fick bralla lite - gott så, på en i övrigt ganska skittrist torsdag där minusgraderna med snön är långt borta och helg med första advent är på ingång.

Huvudet går på högvarv just nu, varför tycker jag inte att ämnena (förutom litteratur; vetenskap/historia) vi behandlat i skolan är mer intressanta? Jag kan inte erinra mig att något förutom litteraturvetenskap har fångat mitt genuina intresse - det andra har visst fått uppmärksamhet, men mest pliktskyldigt, om jag ska vara helt ärlig. Det oroar mig lite, eller ganska mycket just nu - dvs att jag kanske inte alls brinner för det yrket jag har studerat till i snart fyra och ett halvt år. Jag kan väl inte hoppa av nu heller, jag är ju helt körd om jag vill byta liksom. Så dags att komma på det här nu. Förstår ni min frustration? Eller är det bara skoltröttheten, som talar? Jag vet inte. Såna tankar har jag i dagarna först vågat släppa fram och det oroar mig så att jag får ont i magen. Jag ska skriva ett examensarbete, men jag tycker inte alls att det är så intressant att fingrarna dansar över tangenterna direkt. Jag kan räkna upp massor med yrken, som jag tror skulle vara roligare och... ja, jag vet inte. Jag oroar mig. Som sjutton.Tänk om jag inte alls vill göra det här? Vad gör jag då?

Kaffe och en stor dos oro med jämmer, tack.

I won't let you go

2011-11-23T17:35:00.009+01:00

Min produktiva morgon (stallet i arla morgonstund samt studier så fort jag kom innanför dörren igen) gav mig en hiskelig migrän idag, som i sin tur resulterade i att jag missade mitt (tredje) SA-handledningsmöte i eftermiddags. Surt, sa vargen. Jävligt surt. Jag vet inte var huvudvärken kom ifrån heller, för stress och gråvädret var väl inte större eller dystrare än igår, tänker jag. Jag sover som en mycket förnöjd stock nuförtiden och jag äter mer ordentligt än vad jag gjort på år och dar. Var kom den ifrån, men framförallt, varför?

Det regnade på oss imorse när vi gick fram och tillbaka till ridhuset och jag strök hans blöta skimmelpäls. Nu har mörkret stoppat om oss helt och hållet. Det känns som om dagarna går om intet på något sätt. Det blir mörkt alldeles för snabbt. Vilan efter lunch var ett nödvändigt ont, fleecepläden värmde gott i soffan men huvudvärken är i skrivande stund fortfarande inte borta från min högra tinning. Den bara maler, och maler. Jag var riktigt illa däran ett tag, för ett migränanfall som detta har jag inte haft på ett tag. Jag har till och med kräkts. Nej, det är ingen vacker historia jag har att bjuda på idag.

Jag hamnade av en slump på (ö)kända Marthas blogg och jag häpnar något över det vackra stall (enligt källor är dessa ägor beläget strax utanför New York city) hon har och vilka magnifika, vackra Frieserhästar som bor där sedan. Tjusiga gårdsemblem på all välputsad utrustning. Vilka var det nu igen som trodde att hennes karriär var över när hon åkte dit för sju år sedan? Det tycks inte finnas någon egentlig hejd på den här damen och hennes slipade affärssinne, som i år dessutom har fyllt sjuttio. Hon är välbevarad också, den boven. Ja, men det är väl som man säger, all PR är bra PR?

Så dök oanade talanger upp och hon kunde vända något negativt till något positivt.

Ja, man håller i när man funnit sin kärlek, sina intressen och sitt KALL. Därför var jag själv också tvungen att svänga förbi stallet när jag hämtat vargungen vid den becksvarta busshållsplatsen. Pussa på min andra stora kärlek. Hans svarta ögon, den där lena mulen som doftar av både gräs, hö och lera. De mjuka och hårda puffarna han ger mig. Kärlek. Solklart.

Jag släpper aldrig mina egna drömmar, allra helst inte de som redan har uppfyllts. Synd bara att migränen som fann mig för tjugofem år sedan inte vill släppa taget heller.

you won’t let go, but still keep on falling down, remember how you save me now, from all of my wrongs

Crazy, stupid, love

2011-11-22T12:16:00.004+01:00

En ganska lugn helg hade jag, ja måndag likaså. Det är ganska lugnt här överhuvudtaget. Det småduggar och allt är grått och lerigt. Men, någonstans känns det som att det stormar satan ändå. Det liksom blåser i flera hörn, även om jag står stadigt för tillfället. Det får vi hoppas håller i sig.

Den mysiga middagen och bion i fredags gjorde helgen. Jag blev lite extra kär igen och uppskattar att vi tog oss tid, för varann. Det där är precis vad vi behöver med jämna mellanrum, att komma ut ur det här huset och ut ur våra bekanta hagar. Åå. Crazy, stupid, LOVE. En smått underbar film såg vi dessutom, med bildskön Ryan Gosling och filmatiserad kärlek som nådde hela vägen in till hjärteroten.

Hockeyn gjorde intrång i våra liv igår igen, då vargungens pappas Malmölag mötte sitt gamla lag SödertäljeSK borta (fast hemma) i ett allsvenskt möte; ett lag han varit absolut trogen sedan unga barnsben och som igår kom att bli hånad pga av det 'bytet'. Men, jag undrar, varför är det så sabla svårt för de här s. k Södertäljefansen att förstå, att man inte vill lägga skridskorna på hyllan bara för att man inte får ett nytt kontrakt efter trogen tjänst i över 20 år, för att göra fansen till freds med livet? Vad har de med saken överhuvudtaget och VAD har det med hockeyn i stan att göra? Hur är de idioterna funtade egentligen, undrar jag sedan. Sådana som kallar sig för fans, som vet allt bäst och är ena riktiga läktarspelare med mycket ljud i skällan - det har jag fanimig ingenting till övers för. De som inte spelar själv, vet inte heller bäst. "Fansen" som står bakom de vinnande lag, skiter i dem när de förlorar och tror att spelare ska välja det som DE tycker är det rätta för dem. Hallå?

Jag tänker främst på vargungen som satt på plats i Axahallen och tvingades lyssna till de hårda ord och en Södertäljepublik, av vilka hälften inte ens klarat att gå ut grundskolan med betyg. Det är idiotiskt.

Hockey är kanske inte den sport, som intresserar mig mest, men den har ändock funnits i mitt liv sedan jag var sjutton år ungefär. Det började med att min (älskade, nuvarande) kille drog med mig på en hockeymatch när vi först träffades och sedan var det en naturlig del under tiden jag och vargungens pappa hängde under fem år. Men, jag tycker det är rätt trist om ärligheten ska fram och jag tycker också att det är en ganska sluten cirkel där det inte händer så mycket, egentligen. Det är fortfarande bara en sport. Men, om jag tycker att ridsport är en livsstil, är det samma sak med hockeyn då? Fast, åldern tar ut sin rätt, det gör det inte för oss i samma utsträckning. Eller är det då man flyttar upp på läktaren och blir en expert? Nej, hursomhelst, tacka vet jag de som håller sig ödmjuka genom resan och DET har varit en av vargungens pappas fördelar genom åren. Hur det än har varit och hur det än är.

Det andra får stå för idioterna, som inte fattar bättre. Konstaterar vidare att stan har de sämsta fansen.

Vargungen fick säga hej till pappa i alla fall, och det var det viktigaste.

Crazy, stupid, LOVE.

"Kärleken faller inte på trädet, den måste gödlas"

2011-11-18T12:24:00.003+01:00

Jag har just lunchfodrat hästarna och den friska luften gjorde mig gott. Luften är kylig och skön, men det är förbaskat grått ute idag och trist med alla löv som har tagit samma brungula färg. Frosten kom till oss inatt och det var så där vackert imorse igen, men det försvann som i ett vingslag denna gång. Naturen ligger för döden och väntar på den vita manteln som ska täcka över och skydda sina små. Spången över ån är puts väck. Jag hostade halvt lungorna ur mig inatt, av nån märklig anledning, för jag är inte sjuk per definition. Det kanske bara är skolstressen som spökar lite, vad vet jag.

Helgen är nu på stark ingång och mina planer är diffusa. Jag vet bara att jag ska vara i stallet och att jag ska rida imorgon bitti. KG har stått i två dagar, pga avmaskningen i onsdags och jag riktigt längtar efter att få äntra ridhuset. Det blir en lugn dressyr-session, tror jag. Grunderna håller på att stabiliseras och hans hals håller på att ta en smäcker, kraftfull form.

Ikväll far vargungen till sin farmor i Södertälje för en övernattning, så jag och min kille har en fredagkväll att tillbringa tillsammans. Något som inte händer alltför ofta nuförtiden, och jag inser hur bortskämd jag måste ha varit med att ha haft varannan vecka med vargungen hemma i så många år. Friheten var stor, så ja, jag säger nog absolut att det var det bästa av två bräckliga världar om man ändå tvingas att separera när barnen är små. Däremot anser jag nog att tryggheten för henne är större i dagsläget, och det för att här ska vara hennes hem och trygga zon tillsammans med oss. Vardagen må vara grå, men den är väsentlig - den är ju livet. Ständigt denna ågren för att ungarna ska ha det så bra som möjligt. Den lever jag med och har gjort sedan mitten av maj för 7,5 långa år sedan. Så nu hoppas jag på att min kille fattar att det är viktigt att vi gör något ikväll, för fr. om imorgon och tom nästa helg så kommer jakten att ta det mesta av hans lediga tid. Jag vill ha lite av den där flyktiga tiden, för om han lägger något åt sidan så gör jag gladeligen det också.

Det är så, man måste nära alla sina kärlekar, konstant.

Nu är lunchen över och jag måste plugga ett tag till innan jag lägger ned för dagen. Jag önskar er en riktigt skön helg!

On my radar

2011-11-17T10:26:00.007+01:00

Jag sitter här på min kammare och funderar runtikring bedömning och tonåringar som ska betygsättas. Min uppsats handlar, eller ska handla om bedömning och nu fick jag desto mer vatten på min kvarn.

Den bruna labradoren ligger vid mina fötter, hon snarkar och snackar i sömnen. Små, små skall med slutna ögon. Morgonen var tidig och frostfri, den spenderades i vanlig ordning i stallarna men inte för att rida ut och fixa min egen hästs box utan att täcka för tre andra boxar då ägaren är på vift i Göteborg med sina väninnor. Ingen rast, ingen ro. Huvudet sprängde något imorse, men efter lite kaffe, ett sjok med frisk luft och en ipren så tycks det vara lugnt igen. Lite oroväckande när migränen väcker mig på det där viset, för det vittnar om en märklig natt och stressen som lurar bakom hörnet. Nu har minnena från drömmen bleknat.

Jag läser det här i DN och det snurrar igång mitt huvud. Den 'ekonomiska logiken' som egentligen inte alls har något med skola och betygsättning att göra, men som ändå har kommit att fastna där någonstans bland de dammiga bokhyllorna med kurslitteratur från åttiotalet. Hur vi än försöker att vrida och vända på saker och ting så spelar pengar roll. En jävligt stor roll, i vårt moderna samhälle. Det diskuteras vidare huruvida skolor får vara vinstgiriga (friskolorna går i bräschen med särskilda skolor i innerstan som en svans därefter) och hur elitistisk man sedan får vara som förälder när man styr in sina barn på valda skolor.

Det låter jag vara osagt idag. Jag diskuterar inte de perspektiven.

Jag är för egen del inte alls emot friskolor, varken de s. k finare eller de med en mer alternativ inriktning, men jag är i allra högsta grad emot att högre betyg än förtjänat ska sättas för att skolan ska stå så konkurrenskraftig som bara möjligt. Det tycker jag är att trampa skolsystemet och eleverna hårt på tårna, vi gör bara ungarna en björntjänst och hela syftet med bedömning går egentligen om intet. Då kan vi lika gärna slopa betygssystemet om det inte ska följas av alla, och skapa egna bedömningssystem för var skola.

Det är absolut ingen lösning heller. Skolorna i Australien till exempel har olika system för varje region. Det skapar problem när människor byter region och har olika utbildningsbakgrund. Vad jag förstår så arbetar de dock i detta nu för att få ett gemensamt utbildningssystem, men det kommer att ta tid. Det skapar bara problem och osäkerhet gällande om vilken utbildning som är den bästa och då blir det orättvist för de som dragit en nitlott i det sammanhang. Det ska vara ett system på nationellt plan, där alla har samma möjligheter. Sverige arbetar så, men vi är lättpåverkade i vanlig ordning. Siktar mot stjärnorna och hamnar i granen. Vi vill så hemskt gärna vara så där bra, som alla andra, utan att för den delen sticka ut och ha ihjäl Jante.

Jag bor ju strax utanför en mindre by i Strängnäs kommun där det finns både en kommunal skola och en friskola - den kommunala skolan har gott rykte och gedigna pedagoger, men några problem på resursfronten finns, som precis på alla andra skolor. Friskolan är privatägd av en riktig Knösus från trakten och där finns det inga sådana problem med resurser. De köper en ny lokal om de behöver utöka idrottsverksamheten och de har ridning, segling och jakt som tillval på schemat. Det är förmånligt, såklart. Men det är ungefär samma kvalité på undervisningen skulle jag tro. Så, det bildas en lång kö där ungar är registrerade från födseln då många vill ta del av förmånerna som ges. Ja, många vill sätta sina barn på den här skolan som ger barnen en egen Macbook och får högklassig undervisning av de pedagoger importerade från Finland.

Mitt barn blev även hon erbjuden en plats, ett par veckor in i höstterminen dock, och jag avböjde direkt då jag tyckte att det var aningens nonchalant att respondera på en ansökan i början på september som skickades in rätt tidigt i våras. Det är faktiskt inget idrottslag man funderar på att byta ut, det är en skola som innebär så mycket mer än undervisning för en tioåring. Det är halva hennes liv, och hela hennes sociala bit. Men, jag anser att det är ett bra utbud på friskolan och jag ser många möjligheter till att barnen får en så fullgod utbildning som det bara går. Problemet var att jag var nöjd redan och vill inte rucka på mer i hennes liv med tanke på att hon just hade bytt kommun och hembostad.

Resurser och material som eventuellt fattas är man som lärare mer van vid än just det motsatta. Det går att arbeta runt det, och det är bland det allra första man får lära sig under utbildning och när man är nyutexaminerad. Det måste gå och det ska inte heller vara det viktigaste för en elev. Vad de lär sig är det viktigaste, och att de lär sig. Vara kreativ och arbeta utifrån förutsättningarna man har. Det är en viktig del av livet med, för det är få som har ynnesten att få allt serverat på ett silverfat redan från det att man föds.

För att återgå till bedömning så är det ett intressant ämne, speciellt från det här perspektivet. Jag menar, när det kopplas till både sociokulturella perspektiv och från hur samhället har kommit att se ut - då genomsyrar det givetvis det när det även krisar i finansvärlden. Det diskuteras flitigt både fattigt och rikt på alla nivåer. Jag är bara lite trött på att diskutera pengar och nu har det kommit in i skolan också, med besked. Jag vill bara slå ett slag för att bedömningen måste grunda sig på samma läroplaner (Lpo94 och Lgr11 som är nytt för i år) och samma betygssystem (A-F) för alla - sedan har jag absolut överseende för att klimatet på skolorna är helt olika. Vi måste ta till vara på olikheterna men också se till att rättvisan finns med oss. Likväl som jag inte anser att kvinnor eller invandrare ska kvoteras in i ledningsgrupper etc., så ska inte heller de som går på en 'finare' skola ha bättre betyg utan att faktiskt ha förtjänat det. Är det något vi lärare är så är det väl ändå att vi är fastnaglade i ett likvärdighetsperspektiv och att det ska ske på samma grunder. Nu gäller det bara att hålla ihop alla trådar också.

Avslutningsvis. A+. Det får Britney för att hon kanske är ett starkt Madonna-fenomen som aldrig kommer att lämna oss samt att hon fortfarande känns som en yster tonåring, vilket gör mig smått nostalgisk. Och det trots min / vår ringa ålder. SAMT till alla lärare som kämpar för att våra barn ska få en så fullgod undervisning som bara möjligt i skolan med en rättmätig bedömning. Kollektivt och individuellt, följer vi samhällets nycker, men ser till att bevara det som är vårt. Hoppas jag.

18 månader

2011-11-16T11:47:00.005+01:00

Så förbaskat uppfylld av kärlek idag så att det nästan är löjligt. Jag vaknade upp till en sagolikt frostnupen och vacker onsdag; jag hade sovit som en stock bredvid min älskade som äntligen kommit hem till mig och hade några få minuter på mig att rafsa ihop hästprylarna och skjutsa vargungen till busshållsplatsen. Hästen var underbart len och söt där han stod i sin box och hälsade god morgon, och den lugna turen runt gårdarna var hal, men landskapet andlöst fint.

Jag älskar det här, när frosten biter sig fast och det är alldeles tyst sånär på löv som krasas sönder under hovarna. Vattenpölar med ett tunt skinn av is och luften som bildar rökslingor när jag andas ut. Hästen och jag, vi har en alldeles egen historia, men den är bara ett halvår gammal. Fantastiskt dock när kemin stämmer så, han och jag litar på varandra och han bär mig nästan vart jag än vill. Så är det, och ingen annan häst har någonsin fått för sig att slicka mig på kinden. Han sluter ögonen när jag stryker honom i pannan och hans öron tittar piggt framåt vad vi än tar oss för.

Arton månader har gått av förhållandet med min älskade idag och jag känner mig som en skolunge att jag ens nämner det, men det är hursomhelst väsentligt för mig. Dels för att det är det första förhållande i mitt liv som är på riktigt och dels för att jag aldrig har känt så här himla mycket, på helt rätt sätt. Jag blev alldeles varm inombords när han dök upp igår, intet anande satt jag i ridhuset och tittade på en hoppträning. Jag trodde att Stockholmsköerna skulle uppehålla honom längre med tanke på den ohyggliga tiden på eftermiddagen som hans plan landade på Arlanda. Fem dagar utan varandra klarade vi knappt, ja så har det blivit. Samtidigt var det bra, att få längta och träta mindre om det vardagliga för en stund - få vara i ett sådant lyckorus man var i den allra första tiden tillsammans. Nystarter, i både stort och smått - det behöver vi alla för att bryta dåliga vanor och kanske även låta elden brinna till emellanåt.

Så ligger landet, frostbitet och kärleksfullt. Jag har två underbara killar och en älskad unge i mitt hjärta. Jag kan inte ha det så mycket bättre just nu. De får mig att vilja tacka någon högre makt och hur häftigt är inte det då, att kunna känna så här efter alla år med tomt hjärta och brutna känslor. Det är ren och skär ynnest om jag får säga det själv.

Nu hänger jag på "stör ej-skylten" ett tag och skriver ett PM.

Kom hem och sparka av dig skorna, ja kom hem

2011-11-15T12:25:00.007+01:00

Så här ser det ut om morgnarna här; det är dimbeslöjade, tysta och vackra landskap. Tackan på bilden har vi döpt till Mona, av måhända inte så snälla anledningar från första början, men är idag husses absoluta favorit. Mest för att hon ser ganska anskrämlig ut, har trötta slokande öron och är hjulbent istället för kobent som resten av skocken samt att hon är det får med flest år på nacken. Idag får de äntligen träffa varandra igen och som vi längtar allihop då!

Vargen har i vanlig ordning många järn i elden och det senaste är att till införskaffa en fårsax och lära sig att kapa ull på ett kick. Jag ska klippa mina egna - elva charmiga krakar går här -, och ja, som om jag inte hade nog att göra så säg. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det är så sablarns kul att utveckla nya, fysiska områden hela tiden och därmed utöka hela vår verksamhet här. Det är väl aldrig för sent för att lära sig något nytt, däremot är det svårare att lära gamla hundar att sitta. Jag borde ju inneha samma entusiasm inför mitt examensarbete, men det har jag inte. Det är högst beklagligt. Någon som är sugen på att ta sig an en tjurig varg som just nu inte alls gillar att plugga? Jag ska inte skrika varg, om det inte behövs, jag lovar.

Dimman ligger tät. Jag har svårt att släppa känslan från en dröm jag hade, som gjorde mig något orolig. Det ligger och gnager lätt, framförallt för att mitt inre tillåter de här känslorna att komma fram efter alla dessa år. Nu behöver jag se, hålla och prata med honom. Hela hjärtat värker efter att få hålla hans hand och höra hans röst. Hans starka armar runt mig och hans skägg som river mig lätt på kinden. Jag behöver honom här nu. Jag fungerar inte längre ensam, jag är självständig men jag är en del av två och så ska det förbli. Vi måste ta oss igenom mitt hav av känslor först, se upp för vådliga stormar och isberg som man kanske bara ser toppen av. Det finns ett island där framme, ett stilla och vackert land. Prytt med snö, puderlätt och snöflingor som alla ser helt olika ut. Unika i sin form och precis som vi, lika vackra för det. Strålande solen har sprängt sig fram genom molnen och tvingat bort minusgraderna och november är vackrare än någonsin.

Kom hem nu, och sparka av dig skorna och visa mig ditt solkyssta ansikte.

Wind of change

2011-11-14T12:55:00.004+01:00

Jag sov så himla illa inatt, mardrömmarna rasade på min himmel och nu önskar jag hett att han ska komma hem. Jag måste få sova bra igen. Min lilla vaknade strax efter sex och ville skolka från skolan. Hon är inte sjuk, men hon är krasslig. Jag likaså. Jag nyser och huvudet är tungt, men jag utför mina sysslor och ämnar hoppa i säng tidigt istället. Måndagssjuka är vi kanske allihop, mer eller mindre.

Jag sitter och klurar på min forskningsfråga. Det går inget vidare ska jag ärligt erkänna. Jag hade mycket hellre skrivit ett examensarbete / självständigt arbete / C-uppsats om något annat än trist bedömning som jag är inne på nu och försöker att bena ut i hopp om att finna min egen inriktning. Min sista termin bjuder på ännu en C-uppsats (i och på engelska) och då tänker jag skriva om det ämne som intresserar mig mest, det vill säga litteratur. Så. Det är bara att bita ihop och ånga på. Något jag har sagt i snart fem långa år nu. Skolan har varit ömsom hemsk och ömsom intressant. Bra kursare, men ibland helt värdelösa kurslärare. Det är ju inte så himla inspirerande när man själv utbildar sig till pedagog. Jag har två lärare som jag inspireras av och som jag imponerades av under kursens gång, och är inte det rätt fruktansvärt egentligen att blott två stycken manliga pedagoger har imponerat på mig av åtta terminer på Stockholms universitet?

Samtidigt som jag samlade ihop allt material och grejade lite med min hackade mejl så rullade "Efter 10" på fyran i bakgrunden. Ett provocerande program där nu Blondinbella är någon slags bisittare och läser twitter-raderna. Dagens gäst var den ärtiga mångsysslaren Pernilla Wahlgren och jag hade kanske hoppats på en intervju där Malou inte bara sitter och lovordar Pernilla för att verka vara en stark kvinna. Det är hon säkert, det finns väldigt många sådana i vår värld, men det finns ju ingen som helst substans i det Malou ämnar diskutera med sina gäster. Hon dyker inte ned i något ämne utan ställer frågor som knappt går att svara på; "så du arbetar för brödfödan, det måste ju ha varit tufft att vara ensamstående under alla dessa år" och jag går nästan i taket. Det är ett sådant slöseri av tid, då hon hade kunnat gjort den här programidén intressant. Antingen är det ren PR för Pernilla som just givit ut en bok om julbordet med vackra bilder eller så är Malou hopplös i sammanhanget, och jag tror att det är en kombination. Det är så fasligt trist bara! Jag vill ha mer substans, inte ett sammandrag ur ett kvinnligt perspektiv från alla skvallertidningar i landet.
Blondinbella konstaterar vidare att diskussionen om livmoderhalscancer (och vaccinet som finns för det) var det mest omskrivna och slänger ur sig att "en del folk har till och med dött" varpå Malou måste hejda flicksnärtan med att det är bäst att inte nämna något mer innan de tillkallat expert på området. Varför då ens ta upp det viktiga ämnet, och varför inte då ta dit en expert med en gång? Jag förstår det inte. Däremot kan jag verkligen uppmana alla kvinnor att kolla upp det om det inte redan är gjort - jag fick själv ta bort en avsevärd bit av min livmoderhalstapp när jag var endast nitton då jag hade svåra cellförändringar som upptäcktes av en slump. Jag hade varken ont eller några problem. Det var inte heller en s. k omvälvande upplevelse för på den tiden var jag lättskött med det mesta. Men med åldern kom allt; insikten, oron och rädslorna för hur skört livet vi lever är. Vi lever längre, men det händer mer med oss.

Jag menar, livet ä r intressant i alla dess former, alla människoöden och erfarenheter intressanta att tala om. Det ger oss nya perspektiv, nya insikter och formar en ny del av vår värld. Därför är det helt meningslöst att konstatera fakta - det kan likväl rulla som en textremsa till en stillbild av det vackra plytet.

Nåja. Jag kanske ska hålla mig i skinnet.

Jag önskar mig alltså mer innehåll överlag, motivation för att skriva ett självständigt arbete som ska generera 15 högskolepoäng och att han ska komma hem. Allt detta på en måndag där solen dök upp igen efter en frostbiten natt där drömmarna gjorde mitt väsen oroligt. Det är något på gång, men jag kan inte säga riktigt vad ännu.

You and I

2011-11-13T20:56:00.009+01:00

He said: Sit back down where you belong. En sådan skön dag jag har haft; ett något rödvinstungt huvud fick sova till halv åtta bredvid varm kropp, dock inte min killes utan älskade dottern som uppskattar värmefilt lika mycket som jag och somnade i vår säng innan gästerna hade gått hem. Det var fint med sött sällskap i bädden, men det sprattlades ganska mycket mer än vad jag numer är van vid. Vart var de varma, starka armarna? Saknar dem. Den fasta handen fastflätad i min. Saknar den. Ridturen fick igång huvudet och den lätta böjningen i ridhuset kändes riktigt bra. Vi hamnade sedan i Världens ände, den lilla havsorten Trosa hos syster E och hennes lilla fina familj. En gemytlig långlunch (och hos henne framstår småbarnslivet som enbart härligt) avnjöts och vi for sedan tillbaka i all hast för att ta in hästarna för natten. Det var hög tid att koppla av. Både på sofflocket och på en stallbädd av torv. Brasan sprakar gott och jag har framför brasans sken läst mitt ridsportsmagasin medan dottern ser på TV. Det är så jäkla skönt att kunna koppla av så fullständigt på det här sättet, i alla fall någon dag i veckan för det går så himla fort annars.

Something, something about this place. Helgen har både rusat fram och gått i oerhört sakta mak. Min kille befinner sig i heta Dubai och saknaden är nästintill outhärdlig - det har hittills bara gått fyra fåniga dagar, men vi har knappt varit ifrån varandra en dag förutom min tvåveckors-resa till Australien den här tiden förra året. Men, det är en annan sak att vara den som är på resande fot; upplevelserna är många och tiden bara flyger. Visst saknade jag honom hela tiden, men ett års tid till tillsammans har satt sina djupa spår. Jag sover inte alls bra utan honom och han är den enda som jag har sovit riktigt bra bredvid, och det säger mycket för en som haft problem på den fronten så länge som hon kan minnas.

Been a long time but I'm back in town. Igår stod jag som värdinna för en enkel middag med min kära hästtanter. Det är tanterna jag dagligen umgås med i stallet och vi spisade en vällagad vildsvinsstek skuren i tunna skivor, kantarellsås, kokta potäter och en rejäl sallad. Mycket gott till det röda guldet, som gav mig en smärre huvudvärk innan midnatt. Det är lite beklagligt att jag inte kan dricka 1,5 glas rödvin utan att få ont i huvudet, det är ju så gott. Men, det är också en världslig sak. Stolt som en tupp visade jag upp vårt hem, det hem som min kille har slitit så förbannat hårt med att både kunna köpa och rusta upp. Huset som nu är mitt hem och som jag trivs i bäst i hela världen. Det finns ett underbart lugn för vargen här, och hjärtat klappar för allt som ryms innanför dessa vackra väggar från slutet av 1800-talet. Framförallt för att det är så uppenbart att jag har hittat hem. På alla sätt och vis - förstår ni hur det känns för en som har känt sig vilsen ända sedan vi flyttade från mitt älskade barndomshem på landet på 90-talet? Jag har letat med ljus och lykta efter både en plats att trivas på och en älskad famn att kunna somna in i - precis där är jag nu.

I'd rather die without you and I. Det innefattar givetvis det mindre bra också, mina tillkortakommanden och känslorna som ibland stormar över hela havet. Min ibland bristfälliga discplin och min rädsla för att förlora allt det bra som spökar. Motgångar kommer och går, och mina har format mig och tagit mig hit. Det tackar jag ändå för - livet är en riktigt hård, men underbar skola när det väl kommer till kritan. Jag har mått dåligt, riktigt dåligt men nu mår jag bra, riktigt bra.

I'd rather die, without you and I.

Hickstead

2011-11-08T11:10:00.007+01:00

Hickstead (March 2, 1996 – November 6, 2011)

För den lilla skaran hästintresserade (alternativt andra engagerade djurvänner, obs! dock inte de tvetydiga aktivister kanske) fick sammandraget av världscupen i hästhoppning, i Verona, ett mycket abrupt och tragiskt avbrott ungefär halvvägs igenom de 39 tävlande ekipagen. Söndagen hade lugnt suckat sig fram till halv sex-snåret då den fruktansvärda händelsen ägde rum i vår TV-ruta. De röda väggarna tycktes brinna ännu mer. I hjärtat slog det knut för nån sekund.

Kanadensaren, Eric Lamazes storhoppande stjärna Hickstead segnade ihop efter utförd hoppning och dog knall och fall. Den 15-årige hingsten var en av världens absolut bästa någonsin, rankad världsetta innan hans tragiska bortgång, och de starka dödsryckningarna i TV-rutan chockade oss alla här hemma.

Det är förstås alltid tragiskt när döden är inblandad. Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha känts för Eric som stod honom så nära och den tomhet som ryttare som har uppstått för hans del nu. För de som inte sysslar med varken djur eller hästar specifikt kanske tycker att det låter fånigt att ägna ett helt inlägg åt saken, men det är det inte. Det finns inga människor som visar den sortens lojalitet och kärlek som ett sådant djur kan göra - det är de facto väldigt speciellt och på ett helt annat plan än det mänskliga i relationer vi har med varandra. Jag som precis har lärt känna min häst fick ett styng av obehag i hjärtat när jag såg hästen lämna jordelivet; hur ska jag själv klara av att säga adjö till min bästa vän när den hemska dagen kommer? Jag är vansinnigt blödig när det gäller sådant. Min syster har fått säga adjö två gånger redan, till fyrbenta alldeles underbara vänner och det beklagar jag djupt.

Idag vill jag bara uttrycka min tacksamhet för att jag har det jag har, och vad han får mig att känna varje dag. Den kärleken, friheten och glädjen att ha möjligheterna. Han är en del av mitt liv och det är jag högst tacksam för. Han är en pusselbit, som saknades.

En annan diskussion som också kommer upp till ytan är de som står utanför och kan tycka att det inte är så konstigt att hästarna dör när de pressas så hårt, men riktigt så är det väl inte heller. För det första görs ingen skillnad på en elitidrottsman eller kvinna och en häst på den höga nivån; de är lika noggranna med träning såväl som kost samt att vilan är tillräcklig för dem. För det andra så kommer inte en häst till en sådan nivå om den inte vill; det finns otaliga hästar som inte vill och då slipper de helt enkelt. De fåtalet som går som maskiner är både gjorda för det och älskar det likaså. Det finns många, många djur som far illa, men det är främst pga okunskap och andra, mindre positiva egenskaper hos människan som förstör. Det är de hjälplösa som utnyttjas, och det är fruktansvärt på alla sätt och vis. Människan kan inte leva utan sina djur, men det finns alltid ruttna ägg i korgen även om det smärtar mer än vad man kan förstå att veta, och bli varse om det.

Min egna ridtur ute imorse var i vanlig ordning skön, närmare tio plusgrader i luften och helt vindstilla. I sällskap av stallets kung och min käres mor. Fuktiga löv som bildar små gångar längs med vägkanten. Huvudvärken tynade sakta bort i den friska luften och förbereder mig nu för en dag med studier. Jag har bänkat mig i den gröna Chesterfieldsoffan, vattnet till pulverkaffet är på gång och nu ska jag byta fokus, från häst till plugg, är det sagt.

"Look back at our struggle for freedom,

Trace our present day's strength to it's source;
And you'll find that man's pathway to glory
Is strewn with the bones of the horse."

Happy November

2011-11-01T11:18:00.001+01:00

Det måste ju vara rekord med så här många plusgrader i november! Men, jag klagar absolut inte ett dugg då det är underbart att slippa frysa och klä sig för vinter redan. Det är bara skönt om vi kan skjuta upp vintern något ytterligare då vi är lite oroade över hur kallt det kommer att bli på övervåningen som inte är klar än. Jag antar att det kommer att ordna sig, när det väl kniper. Det är lustigt att min kära sambo redan har planer för hönshuset och är taggad på det. Den här våren, sommaren och långa hösten har mestadels gått till (utvändigt) att få ordning på gården som legat i vila i ca femtio års tid. De föregående ägarna ägde inte ens en gräsklippare och hästar har trampat runt på alla ytor som idag är gräsmattor. De använde dessutom gården som skrotupplag och soptipp, ja så som man gjorde förr innan alla återvinningscentraler byggdes och folk i allmänhet blev varse om vad vi gjorde med vår jord. Det tog minsann tid att röja upp hursomhelst; förbereda för senare anläggning och i vår kan fler perenner bli aktuella. Men just nu så får utsidan vila ett slag, som så. Det ska ju absolut tilläggas att vi slagit upp fårhagar, målat alla dörrar på ekonomibyggnaderna, planterat om syréner, satt rabarber, anlagt en stentrappa och förberett för en altan samt grusat gårdsplan ett antal gånger som tillbehör till gräsmattorna som krävt ungefär fem timmar vid varje grovklippning. Så inte undra på då att jag nu sitter här smått rastlös bara för att jag har två timmar helt ledigt innan jag ska bege mig till universitetet. Jag har inte ens nämnt insidan som jag varit med om att rusta upp i snart ett och ett halvt år. Tiden bara flyger och samtidigt så står den bara still.
Om jag bara kan få bukt med lite besvärliga känslor som jag har också, bibehålla disciplinen för allt skolarbete som dunsar ned i just november månad så kommer det att bli en bra en. Det är en väntans månad, så det passar ganska bra att jag hoppas lagom till juletider kunna ha blivit av med några av skolstenarna från bröstet och njuta av högtiden som jag hoppas ska bli min i år igen. Tänk, en lantlig jul, det charmar till och med en före detta julehatare som jag. Nåja. De besvärliga känslorna jag talar om är min egna osäkerhet som blixtrar till ibland, min svarta svartsjuka som rotar sig i tidigare problem vi har haft och ett lättpressat humör som också behöver sansas för att vi alla ska stå ut. Det väsentliga är ändå att jag är medveten och från och med nu sätter JAG ned foten för mig själv och bröstar upp mig. Jag ska inte förstöra det här och inte heller tänker jag ge mig. Jag vill inte förlora det här vi har heller, det är allt för värdefullt. Jag ska få ur mig mina känslor och det tänker jag göra via pennan. Det är enklast så, för då är inte humöret i vägen och känslorna som hinder på vägen. November ska bli en bra månad.

Och. Jag vill le ännu oftare, punkt slut.

Ditten och datten, och katten

2011-10-31T10:49:00.002+01:00

Jag sitter och försöker krampaktigt att komma igång med min hemtentamen; ute strålar solen som aldrig förr och det är tio plusgrader. Helt makalöst för att vara sista dagen i oktober! Ytterligare en underbar ridtur på vägarna imorse, där min ponny gick med vackert krökt huvud och gruset och löven prasslade under hans hovar. Ikväll ska hans vita päls trimmas på valda delar, en jaktklippning är nämligen beställd och sedan kan vi fortsätta att arbeta i ridhuset. Det går hela tiden framåt och mina timmar jag spenderar på hästryggen lönar sig, har det visat. Jag undrar om någon kan nypa mig, för mycket är likt en dröm just nu... Är det på riktigt allt det här?

Katten, ja den vita katten. Han som har belägrat vår trapp sedan ca elva dagar tillbaka har nu fått komma in ett slag. Han spinner högt, han äter och han sover som en stock. Livet ute har kanske tärt på honom och som alla vet så är katter rätt trötta av sig emellanåt. Han vill ha värmen, han ger värme och han har gett sig fan på att han ska bo här. Han har vandrat en halvmil ungefär, trivs inte hemma och älskar de här markerna där han kan husera fritt och jaga upp vår hyresgästs svarta katt i trädet. Han viker inte en tum, han ligger på gårdsplan och ömsom solar ömsom vaktar. Det här är hans revir nu. Detaljer som att någon annan väntar på, betalar för och undrar huruvida han har stuckit för gott bekommer honom inte. Han bara kisar med de ljusgröna ögonen och tvättar sin mjuka vita päls.

Han sov en vecka utanför vår dörr, på trappen. I regn, i minusgrader, blötfuktiga oktobernätter - envis som synden har han bestämt sig för att en vacker dag kommer vi att kapitulera. Jag har redan kapitulerat för hans vackra anlete och hans mysiga personlighet. Vart det här bär vet vi inte än, och det enda som är hugget i sten är att november gör entré redan imorgon. Med solsken hoppas jag och en bra introduktion på det gedigna examensarbetet som drar igång.

Ditten och datten, och KATTEN. Nu ska jag lunchfodra hästarna och ta ut hundarna. Sen ska jag skriva. Ditten och datten. Och katten..

Vinterkänslor och rosor att dansa på

2011-10-24T15:06:00.004+02:00

Det kommer en vinter snart, ja det känns i luften och det märks även på våra aktiviteter här hemma. Träden är fortfarande vackra, men det är på upphällningen nu. Vissa morgnar är det frost och bilrutorna måste skrapas. Det är krispigt i luften under ridturerna och skönt när knott och mygg gått i vinterdvala. Vi har ändå haft en varm höst, får man väl ändå lov att säga. Jag minns förra årets oktober när jag stressade med skola och dylika förberedelser för min Australienresa den här tiden. Minusgrader på nätterna och den månupplysta aftonen när min sambo sköt en liten galt på åteln vid jaktstugan. Det var en helt annan känsla då. Jag hade det dessutom varmt om tassarna i min lilla lya, nu är det annorlunda med en annan bostad där vi främst eldar, som enda värmekälla. Förberedelser inför vintern har börjat med att förvara utemöblerna i magasinet och att skicka iväg alla sommarblommor som sorgset vissnat i sina krukor. Tomatplantorna drog en sista suck och nu ser vi silvergran i krukan på framsidan på huset. Fåren håller sig i hagen med sitt klöverfoder, stallet kommer väl till pass när snön kommer. Inga har det mer förspänt än våra elva fårskallar.

Det kommer en dvala. I år med en vit katt på farstubron.

Älgjakten är igång för fullt här i trakterna och älgarna är såklart helt fantastiska på att hålla sig undan för bösspipor och hundarnas känsliga nos. Jag premiärjagade i förra veckan förstår ni, sköt dock inget, men njöt av att ha dragit igång min egna karriär. Det var en rätt speciell känsla att i tysthet stå respektive sitta på pass, uppmärksamma vartenda litet ljud i skogen och lyssna efter hundens skall. Vädret var helt underbart och fingrarna var nakna. Skogens doft och vaksamma ögon, det känns som den mest naturliga sak i världen.

Vintern kommer alltså snart och november lurar redan runt hörnet. Oktober knyts ihop med älgjakt som följs av annan jakt, äntligen nyfödd, älskad bebis för kära Elli och storslagna planer för både häst och jägare här hemma. Den mycket lugna perioden ska avnjutas, till fullo!

Vi får se vad det blir av den vita katten bara. Han nöjer sig nog inte med att dansa på våra rosor.

Svår dag, sol ute och storm inne

2011-10-12T13:08:00.002+02:00

Jag är på ett förfärligt dåligt humör idag. Jag somnade irriterad och vaknar givetvis nästan lika irriterad. Jag börjar ledsna något enormt på detta svängande och jag har för länge sedan ledsnat på mitt stormiga inre, som förföljer mig genom livets snår. Jag vet bara inte vad jag ska göra; innebär det enbart att jag helt enkelt måste kväva känslor som dyker upp i sin linda och följa med strömmen? Ty det är en stark ström och jag kämpar tills min lekamen är matt. Huvudet går på högvarv och letar problem. Det är inte ett skönt stadie att befinna sig på när solen strålar så vackert utomhus.

Jag brinner.

Känslan av att vara låst, och beroende av någon annan förminskar jaget. Det förminskar mig.

Jag kravlar i sörjan och har svårt att ta mig upp med ett leende.

Jag står och stampar, och vet inte hur jag ska undvika denna humörsstämning att komma tillbaka gång på gång, utan att riva upp himmel och jord hela tiden. Jag förbannar relationer och att jag måste ingå i dem, hela tiden anpassa mig och lomma efter med svansen mellan bena.

Jag måste räta ut allt, gå igenom, men det finns ingen tid och det finns ingen mottagare.

Jag tror att jag är i krig med mig själv, för jag är inte neutral någonstans.

Jag är en varg, med lika fasta principer och vanor som de flesta. Söker nya jaktmarker, och stöter på patrull med jämna mellanrum. Men, jag är en expert på att överleva, även om det är ganska kontroversiella sätt jag väljer att göra det på.

Nu står jag i ett vägskäl i mitt inre, svälja eller spotta?

Jag är bara ängslig för att det blir ALLT eller INGET.

Anledningen till att jag är så luddig med vart skon klämmer är att det är hela foten och inte bara en punkt som det klämmer på, och det retar gallfeber på mig!

Nu måste jag fortsätta med mina skolprylar här på VFU'n, så adjö.

Minusgrader

2011-10-10T10:31:00.004+02:00

Jag tror att oktober ändå är min favoritmånad under hösten, för nu har brittsommaren dragit sig tillbaka och de gula löven täcker marken samtidigt som luften är mycket frisk. Det börjar snart att lukta älg i skogen istället för vildsvin som har dominerat runt granplanteringarna det senaste halvåret. Igår vaknade jag till ett par minusgrader utomhus och imorse regnade det med cirka sju plusgrader. Oktober är lite ambivalent i sinnet och allra helst nyckfull kanske; hon leker lite innan vintern och dvalan anländer. Det är svårt att veta om man ska behöva skrapa rutorna på bilen eller om man ska gräva fram regnställen när man hastar iväg till stallet runt sju-snåret, fast ja, det är en värdslig sak förstås. Jag trivs bra med att inte veta från dag till dag, då blir det inrutade mindre inrutat.

Jag tycker att hela hösten är en vacker dikt, med mycket innehåll och känslor.

Det är fortfarande en helt underbar start på morgonen när jag får börja med hästarna, och igår var det helt fantastiskt vackert med frost på gräset och jag frös inte ett dugg då jag nästan var påpälsad för vinterväder. Imorse duggade det lite istället, men skogspromenaden var skön och precis vad jag behövde för att vakna till denna måndag. Jag har faktiskt mått lite tjyvens under helgen, klart odefinierbart dock.

Helgen spenderades i övrigt med att skjutsa liten till Bromma; hon flög sedan ensam till pappa i Malmö och jag begav mig till Trosa för att gå på dop. Min minsta systerson M döptes och det var en gemytlig tillställning rakt igenom. Dock var jag inte på något bra humör innan, det var blandad ångest och krypande ilska - både sedvanligt tjafs hemma och det faktum att liten lämnade mig för en stund gjorde det. Men, det gick raskt över och helgen har sedan varit solsken. Igår sköt jag in min bössa, och / så snart smäller det.

Nu är jag i startgroparna, det är dags för det tredje seminarium på kursen och innan jag avslutar här så bör jag ändå tillägga att jag kände på mig att poeten Tranströmer äntligen skulle få sitt pris och att jag är hemskt glad över det, för han är helt fantastisk - ni som inte är bekanta med honom bör bli det och ni som har lärt känna hans ord vet precis vad jag menar. Jag älskar Tranströmer.

"I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten. Resenären står under trädet. Skall, efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?"

(Ur Preludium, 17 dikter, 1954)

200

2011-09-29T12:25:00.001+02:00

Inlägg 200 nu, det har ju tagit mig snart ett år och förr i tiden drog jag nog av det på ett par månader. Saker förändras, människor förändras konstant och så är det bara. Intet nytt under solen. Trots alla förändringar. Idag har mitt ex sin trettiofjärde födelsedag, han firar med att åka buss tvärs igenom landet, från Malmö till Sundsvall och tillbaka. Man får hoppas att han får en trevlig överraskning när han kommer hem istället. För ganska många år sedan nu såg det helt annorlunda ut den här dagen och jag förundras över hur saker och ting bara kan ändras, som i ett vingslag ibland. Vissa saker känns som om de aldrig har hänt, om man jämför med vilken människa man har blivit och det ironiska i det hela är att just de händelser har gjort en till den man är idag. Livet är märkligt och visst fan går det i 200 knyck?

Inlägg 200 nu, och jag grejade min jägarexamen igår. En långdragen, önskad process som började i oktober förra året och som den senaste månaden har krävt rätt stor koncentration på skyttet. Som ni vet, mitt tjat, det är något som inte tycks förändras. Enbart på vad jag tjatar om. Men, hur det än är, så är jag tokigt glad över att äntligen ha grejat det och nu kan börja öva på riktigt. Jag undrar om det inte blir så att jag sätter mig snart, där ute i något av tornen och ser om det kan dyka upp en räv att börja med. Annars så kommer jag bara att fortsätta mitt tränande och det är något jag verkligen ser fram emot. Provtröskeln har jag kommit över och herre vad jag har längtat efter den här dagen!

Inlägg 200 nu, och min göromålslista är lång. Men, den är ganska organiserad, om än något felprioriterad emellanåt, men det struntar jag blankt i. Det viktiga för mig är att greja det, inte hur lång tid det tar eller vilket resultat det egentligen blir. Både hjärtat och hjärnan måste vara med, det är mina högsta krav. Jag tänker inte gå på knäna och vänta på livet där runt hörnet, för jag lever det just nu. Och det mina vänner, kräver att jag ibland inte fokuserar på det som kanske andra tycker är det vktigaste. Det avgör jag, precis som jag alltid har avgjort vilken väg jag ska ta.

Jag sitter i skolan och väntar på ett seminarie, och det efter att ha snurrat runt halva stan med att vara både på skolan jag praktiserar, lämnat in VFU-rapport på Universitetet och nu landat på Konradsberg, vid Thorildsplan. Nån timme med lugn, jag och boken. Sedan är det igång igen, så hej delkurs två (innan det är dags för examensarbetet) och sedan älskade vargungen samt stallet och min älskade häst.

Sa jag att det går i 200 knyck? Jaja, jag har bockat av flera drömmar på ett år än under hela min livstid det senaste året. Jag bor på landet, jag har häst, jag får lov att titulera mig jägare, jag har min älskade unge vid min sida och jag är kär. En tenta där och en uppsats där, är bara tråkiga taggar i min sida, men inget som jag inte kommer att greja. Också.

Ja, jag jagar vidare, och det är långt kvar tills jag söker mig till de sälla jaktmarkerna.

Knock me down

2011-09-28T10:31:00.002+02:00

Min kära lilla ponny har haft två förbaskade kolikanfall sen söndagen. Det första höll i nån timme bara, men det igår varade i över tre långa timmar. Jag har alltså varit hemskt orolig, gått och gått med en häst som haft avsevärt ont i magen. Det tog på oss båda. Imorse i ridhuset gick det långsamt, men det var okej, för jag förstår. Men fy för att oroa sig över djur som har ont, det är ju hjärtskärande om något. De kan inte prata. Kalle, som han kallas, envisades med att titta på högra sidan av magen, så jag fattade det i alla fall, men sedan var det bara att röra på honom ideligen. Det tog på mig så hårt att jag sen var helt slut resten av dagen. Tröttheten kommer också från helgen, som var galet intensiv och mångbottnad. Jag undviker att gå in på det närmare. Det är som vanligt mycket som ska göras, många som ska hållas friska och saker som ska bockas av. Så lite trött är jag för närvarande, och det även om jag de facto trivs med detta höga tempo. Allt på samma gång - det är vargen i ett nötskal. Och då tackar jag för lugnare skolgång denna höst.

I övrigt så tycker jag mest att jag faktiskt är i stallet och så har jag lagt ned en jädra massa tid på att skjuta, både hagel och kula. Det är lite så det har sett ut de senaste veckorna, om jag ska vara helt ärlig. Hemmavid städas det givetvis med jämna mellanrum, vargungen sköter sin skola exemplariskt men det har inte lagts ned någon tid på återstående renovering för min del. Nåväl. Hur mycket man än vill, så begränsar tiden en. Jag har idag dessutom kommit till den punkten då min första delkurs på 7,5 p ska examineras. I formen av en hemtentamen, så jag känner mig inte alltför orolig. Dock kanske lite okoncentrerad.

Dagens ledord är att det bara ska gå. Punkt slut.

Höstdagjämning

2011-09-23T11:42:00.001+02:00

Det är sjusärdeles vackert och härligt ute idag. Höstdagjämning som har slagit till och min dag är ledig. Jag njuter i fulla drag efter att dessutom ha sovit nära tio timmar inatt. Jag vet inte riktigt vad som hände, men redan innan klockan var nio så slog jacken igen. Det är inte alls likt mig, och jag spenderade sedan halva natten i vargungens säng eftersom att lägga sig bredvid henne när jag redan hade slumrat i soffan var så klart dödsdömt. Jag skrämde sedan halvt slag på min stackars kille som väcktes av att jag likt en vålnad uppenbarade mig framför honom när jag skulle krypa ned under lakanen som också är mina. Huvudvärken gnagde lite imorse när klockan ringde, men någon timme senare när jag befann mig på hästryggen och kände höstanvinden leka med mitt hår så piggnade jag till ordentligt. Mitt innandöme bara ler när jag får rida ut varje dag, det är det bästa jag vet. Jag, hästen och naturen.

Jag sitter nu och laddar med en kopp kaffe efter diverse fix, bland annat så har jag gjort månadens tråkigaste, dvs betala räkningarna som ligger och hånar och sedan svarat på mejl som jag har skjutit upp något. Jag har faktiskt ett par lediga dagar framför mig, min hemtenta ska lämnas in först i mitten av nästa vecka och jag känner att jag är någorlunda i fas för en gångs skull. Det är skönt, det måste jag få lov att tillstå.

Jag väljer idag att inte gnälla på det dyra biljettpriset som SL kör med, inte heller den hiskeliga p-boten jag lyckades få när det inte fanns en tillstymmelse till parkering på stationen och inte heller ska jag gnälla om resterna jag har skolmässigt. Idag är dagen då jag njuter av att vara ledig och det är också ett tillfälle för att samla lite kraft för att sedan ta tag i allt det där, när luckan infinner sig. Av vad jag kan se så är detta snart ett ypperligt tillfälle att ta tag i saker, jag menar den här terminen går hälften så fort än de två föregående jag har haft och då är det bara att passa på!

Höstdagjämning och helg. Blir inte så mycket bättre just nu. Jag bara njuter och älskar mitt liv just nu. Det är jag fanimig värd efter alla år med skit som jag har haft. Så är det med det.

Jämtländsk kärlek

2011-09-19T21:55:00.002+02:00

Vi avverkade 14 timmars körning lördag och söndag med att köra fram och tillbaka till Östersund för att gå på bröllop. Det var inte vilket bröllop som helst utan min fina, fina vän Anna-Karin som fick sin Marcus. Hon var strålande vacker i sin klänning och håruppsättning, hennes uttryck och glädje var helt underbart att se och Frösö kyrka gjorde inte heller någon själ besviken. Östersund bjöd dessutom på sitt allra vackraste väder med nära femton plusgrader och inte ett enda moln på himlen, och utsikten från Frösön tog andan ur en. Man kunde till och med se till Åreskutan från kyrkan.

Hela helgen bjöd på en vacker utsikt - både färdvägen och bröllopet med efterföljande fest. Dock kroknade vargungen tidigt efter den långa resan så vi var hemma på hotellrummet redan till midnatt. Men, jag kände mig nöjd över att inte ha dragit ut på festandet, för av erfarenhet så vet jag hur jag kunde ha mått dagen efter. Nu var vi körklara redan innan lunch och susade hem till vår egen lilla Sörmlandsidyll.

Så, stora gratulationer till världens finaste par och all lycka och kärlek tillönskas dem. Jag saknar henne, jag önskar att vi bodde närmre, men hur det än är så finns hon i mitt hjärta för alltid.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, och imorgon är det upptakt till examensarbetet på schemat. Kärleksruset finns dock kvar, för det håller jag hårt i just nu! Det ska ta mig genom nästa svåra vinter.

Nu är hösten här med besked, med sina härliga färger och sina vissnande löv som faller, vinden är frisk och hällregnet som kom imorse var obehagligt. Men när solen tittar fram är det så fint som det kan bli i landet,

och det var en sak som slog mig i helgen - vi bor faktiskt i ett tokigt vackert land.

Tack Jämtland för den här helgen.

Blog lovin'

2011-09-15T10:39:00.002+02:00

Det är inte så ofta jag hinner sitta vid datorn någon längre stund, längre, men nu när jag är fast i VFU'n så sitter jag här. Idag har min handledare sedvanligt ledigt och den engelskapedagog jag ska observera har nån annan lektion för tillfället, som jag inte har någon nytta av att vara med på. Motivationen är väl sådär just nu, och disciplinen likaså. Intet nytt, alltså.

Jag har roat mig lite med att läsa bloggarna på min jag läser-lista och det var ett tag sedan jag uppdaterade mig känner jag. Jag funderade över det här med bloggar igår också, då jag av en händelse tittade på skäms lite-programmet Svenska miljonärer och Foki hamnade i fokus. Tjejen från Jokkmokk som lyckats tjäna miljoner på att blogga. Det är en helt egen värld det där, modebloggar och liknande. Jag läser ju själv nån, här och då, men jag skulle aldrig vilja lägga ned den tiden de gör på varken sätta ihop outfits eller hålla sig uppdaterad inom modeindustrin. Det tycker jag att jag har lite koll på ändå och det ska tilläggas att jag inte hänger med i några modesvängar längre, för jag ser helt enkelt ut som en lantlolla. Alternativt en hästtant. Hursomhelst, så är det anmärkningsvärt att de lyckas tjäna sådana pengar på att blogga. Den marknaden förstår jag mig inte riktigt på, även om hon nu också tydligen slagit sig fram som kläddesigner. Konsumtion till vansinne, det tycker jag är blott onödigt.

Jag funderade också lite över varför jag själv började blogga. Våren 2005 var det bestämt, och det var himla mycket som skedde då och bloggen dök upp som en irriterande fluga på nätet. Sedan dess har jag varit fast, men min nisch är väl kanske mest att svamla känslor - i skepnaden av en varg. Alla de känslor som rasar (rasade) inombords och eftersom jag är en sådan ambivalent människa så hade jag mycket att pränta ned. Sedan om det varit något för er att läsa, det är en helt annan femma. Jag skriver för mig själv. Det är skönt och det är min terapi, på något sätt. Det är mindre otäckt när det står där att läsa och jag är inte hemlig av mig. Mitt enda mål är att må bra, för gudarna ska veta att det har jag inte gjort alla gånger.

Nu är tiden ganska knapp och jag har absolut inte tid att blogga varje dag. Jag önskar inte heller att jag hade det längre, men jag vill inte släppa taget helt och hållet riktigt än. Vi får se vad det leder, helt enkelt. Det mest naturliga är väl att det hänger i så länge jag pluggar och fortfarande är låst framför burken i vissa perioder. Det kommer en höst med mycket text som ska produceras och en vår likaså.

Bloggar, det är i alla fall ett intressant fenomen, och det går hand i hand med vårt liv vi lever på internet överlag. Det är allt från sociala nätverk till skoltexter som mejlas in via läroplattformar. Jag hoppas bara att folk tar till vara på det fantastiska, riktiga liv, också. Det är vad jag har hittat tillbaka till, det riktiga livet. Igår somnade jag mycket förnöjt i den älskade famn, och även om timmarna var för få så kände jag mig lycklig när jag vaknade. Inte ens mitt dåliga morgonhumör kunde förstöra den känslan.

Och se, nu förmedlade jag det via bloggen också. Topp!

Det är något jag kan känna är lite svårt med nätet, det vill säga när människor försöker framställa en vad som uppfattas som skev bild av sig själv alternativt när man får en helt skev bild. För att inget är ju vad det ser ut som, när det kommer till kritan. Verkligheten är mycket bättre. Och sämre.

Och så ska det vara. Imperfection is perfection.

Tjuvar

2011-09-14T14:06:00.007+02:00

Det finns mycket tjuvpack här i världen - framförallt energitjuvar, som jag hör talas om hela tiden i min omgivning. Själv tror jag att jag är en sådan själv, fast inte hela tiden. Jag önskar det vore tvärtom. Jag är fortfarande lite hängig, det var en seg förkylning som jag åkte på. Men, jag friskförklarade mig själv till helgen och har både jobbat och som nu påbörjat min VFU-vecka. För närvarande är det eget arbete som gäller och jag har svårt att hitta disciplinen. Vem är det som har stulit den?

Det måste vara samma tjuv som snott mitt bra humör jag hade, för igår surnade det till igen och jag åkte till skolan med en grinig klump i magen när jag såg hans bil susa förbi mig på motorvägen. Det är givetvis inget som inte kommer att lösa sig, men jag är trött på att känna mig sur, med jämna mellanrum. Det är först och främst svartsjukan som visar sitt fula tryne och jag hatar det. Mer än något annat.

Jag är en ganska hetsig person, mitt humör är mycket ojämnt och det har alltid varit så. Jag har alltid gillat att inte vara en lugn person, men det tär på mig just nu. Jag är som redan konstaterat ganska trött och det är mycket som sker runtomkring mig, och då blir det omedelbart mycket svårare att tygla ett redan hetsigt humör.

Den enda gången jag slappnar av är i stallet och när jag blir stressad över hur mycket tid jag lägger ned där, då brister det. Det är arbete som jag uppskattar och hästpysslet som jag bara älskar. Även om det innebär att jag numer är i stallet två gånger om dagen.

Ett nytt ansvar, en dröm som gått i uppfyllelse och mer tid som stjäls. Men, när det gäller hästen så är det inte tid som stjäls - för mig är det tid som stannar för ett slag och jag kan andas fritt. Precis så lökigt som det kan eller må låta är det, för mig är det det bästa som finns. De fyrbenta vännerna är mina riktiga vänner för jag känner om de uppskattar mig, inte försöker de övertyga mig med ord. Så fungerar vargen, hon ser vad du gör och om det stämmer överens med signaler och ord du sänder. Sedan följer jag hjärtat, hela vägen hem.

Besvikelser av olika slag, grader har jag svårt att hantera. Även de egna. De är mina akilleshälar, för känslorna som klamrar sig fast runt dem, de är de som jag får brottas med efteråt. En lång tid efteråt.

Jag är sån, jag känner.... inte lyssnar jag på ord, som vi människor är fantastiskt duktiga på att fäktas med. Den vita springaren jag har äran att sitta på, han ÄR MIN fristad.

Kärlek är inget man kan stjäla från någon, som tur är. Men man bör vakta den med sitt liv, för den är trots allt ovärderlig. Nu är det jag som längtar hem, till de mina.

Höstsnuva

2011-09-05T12:12:00.001+02:00

Häromdagen åkte jag på en sablarns förkylning förstår ni, som under gårdagen däckade mig totalt. Jag sov och sov, några timmar var jag vaken för att slökolla på televisionen. Idag är jag riktigt seg, yr, tjock i huvudet och jättetäppt, men på benen. I alla fall så har jag varit det under förmiddagen.

Jag hämtade vargungen som varit i Skåne under helgen igår och jag såg till att hon kom iväg till skolan idag - morgonen var riktigt ljum med höstanvinden lurandes bakom hörnet. Jag passade på att ta en tur på hästen, men i ärlighetens namn så hade jag inte ork för det. Det blev bara en promenad runt gården, och typiskt nog så spelar höstanvinden hästen spratt så jag fick sitta på helspänn dessutom. Hursomhelst, så var det mysigt att pyssla lite och hur jag än mår före och efter så får själen energi.

Den här hösten har börjat lugnt och det känns enormt skönt. För en gångs skull, lite medvind. I alla fall vad det gäller stress och ågren - jag har fortfarande mycket att göra, men är inte stressad på samma sätt. Nu ska jag passa på att vila.

Time after time

2011-09-02T09:34:00.001+02:00

Jag jagar tiden. Och den röda räven har det hett om öronen här i trakten. Predatorn som inte gör nån nytta, utan som dessutom blott är ett hot. Som jag just nu ungefär, fast utan att vara ett hot. Jag skulle ha suttit på föreläsning klockan 08 i Stockholms Universitets lokaler, men jag pallade inte när klockan tjöt halv sex och det låg en varm kropp bredvid mig i den trånga bädden. Jag har huvudvärk och näsan är täppt - nej, jag är inte sjuk, men helt klart lite under vädret idag. Och trött. Det har varit mycket diskussioner gällande om man är morgon- eller kvällsmänniska och jag surnar. Jag är INTE pigg på morgonen, och kommer aldrig att bli, men jag kan komma upp. Hur är det möjligt att det alltid är ok att vara den som slocknar åtta i soffan, men inte älska morgonsolen som stiger? Jag jagar tiden. Jag ska hinna med både det ena och det tredje. Och jag ska bli en morgonmänniska efter trettioett år. Stor risk, som ungdomarna sa en gång.

När blir man van vid att tiden alltid kommer att fly på detta sätt? Kaffet dricks ur en mugg i bilen på väg till jobbet eller pendeltågsstationen. Vargungen missar bussen till skolan och jag får köra henne, trots att jag själv har bestämt tid i stallet eller har åtaganden åt andra hållet. Just nu befinner hon sig hos far sin i Skåne. Jag har fullt upp med att greja kursens alla tillbehör, knyta ihop föregående säckar samt förbereda för helg och middag. Tid, tid, den räcker inte till och som grädde på moset så ska jag hoppa i säng två timmar innan midnatt. Den gubben går inte! Jag vill dra på mig gummistövlarna och ge mig ut på svampjakt, men det har jag inte heller haft tid med. I helgen hoppas jag att jag kommer ut, och att det finns svamp kvar till mig.

September månad har ju kommit, och var det inte nyss jag förundrades över hur snabbt juli hade gått? Luften är lite kallare och ingen bråkar nog med mig om att det är höst nu. Fast underbart på samma gång, jag får dra jackan om mig och jag slipper tycka att det är hysteriskt varmt i min bil, som saknar AC. Jag välkomnar ändå hösten, den innebär ju en hel jaktsäsong framför oss dessutom. Andjakten föregående helg sparkade igång det hela och det med besked! Det var en helt fantastisk helg med fina, begåvade människor, supergod mat och grymt ordnat för alla som deltog. Helt fantastiskt väder bjöd Östergötland på också, helt fantastiskt!

Med det är hösten invigd och tiden får springa bäst den vill. Nästa hållplats blir vargavintern. Vem har särskilt bråttom dit?

Höstkänslor

2011-08-22T13:28:00.000+02:00

Nu är hösten nära, det kan jag nästan vädra i luften. Små, små löv singlar ned mot marken och idag steg inte temperaturen över femton grader. Det är friskt och skönt ute, och jag som de flesta vet fullkomligen älskar hösten. Nystarter, frisk luft och ett annat lugn infinner sig hos vargen. Förbereder sig för en sträng vinter och ser fram emot att få kura lite inomhus. Jag är helt ledig idag och det känns helt underbart. Jag har både plugg och lite målningsjobb som väntar på mig, men det får ja, vänta en stund till. Förmiddagen ägnades åt att vara i stallet, rida och nu njuter jag av lugn tillsammans med en bok. När gjorde jag det sist egentligen?

På övervåningen sliter snickaren, på jobbet sitter min kille första dagen efter "semestern" och vargungen har påbörjat sin andra vecka på skolan i byn. Nyss fyllda tio år med ny adress, nya kompisar och ny skola. Nystarter. Hon har fått genomlida/genomgå rätt många förändringar den här sommaren - en sommar hon spenderade med sin far i Skåne.

Nu kommer hösten, det är mycket som händer och som ska göras. Och hon har fått ett gediget intresse för hästarna, vilket jag givetvis uppskattar och när. Än så länge fungerar det riktigt bra med allergin, men jag ska kontakta sjukvården för ytterligare konsultation i frågan - det ska bara redas ut var och vem jag ska kontakta i vår nya kommun. Så ligger landet. Vi har det alltså väldigt bra och vi väntar tålmodigt på hösten som är på väg nu. Hösten som dessutom ska flytta upp oss en våning och som ska sparka igång vårt gemensamma leverne på riktigt.

Födelsekalaset i lördags, med alla nära och kära (i stort sett i varje fall) var hemskt trevligt och jag är ganska stolt över mig själv som enbart bjöd på hembakt. Nu fick vi dock slita halvt ihjäl oss för att städa undan allt byggdamm och få ihop det, men det var det värt och det var dessutom välbehövligt. Nu är det nya spår som ska letas upp och imorgon ser jag fram emot att hoppa på jägarspåret igen med lite träning.

Ni ser, hösten kommer med goda saker i sin korg. Och jag valde att inte arbeta ett år utan att plugga klart det här läsåret och förhoppningsvis stå med ett lärarleg om inte alltför lång tid.

Bockjaktspremiär och beräknad förlossning.

2011-08-15T21:59:00.001+02:00

Bild lånad från west-ingaroe.blogspot.com.

Den 15 augusti var ett efterlängtat datum för exakt tio år sedan - vargungen låg nämligen i magen och nej, hon väntade ytterligare fem dagar innan hon kom ut alldeles skrynklig och med rödlätt hår på den känsliga hjässan. Imorgon, dvs den 16 augusti, är det ett annat efterlängtat datum, men då är det istället bockjakten som drar igång och förhoppningsvis ska ett liv släckas. De må låta lite, eller kanske tom ganska mycket, bisarrt i kontrast mot en förlossning, men så är den krassa verkligheten och vi hjälper bara naturen på traven. På våra marker här tassar det omkring flera bockar och för många blir inte heller bra. Vi har sett dem fajtas om reviret och vi har sett deras lek med getterna. Det är häftigt att vara så nära naturen. Precis på samma sätt som det är häftigt att föda. Ett liv kommer till världen och det faktum att det är ett ättelägg är ännu mer fantastiskt!

Jag ska försöka orka upp i den arla morgonstund, för jag vill gärna vara med när bockjakten inleds. Hade jag bara hunnit så hade jag haft mitt egna jägarbevis och egen bössa i hand.

I övrigt så förbereds det inför vargungens tioårskalas (ja, var sjutton har tiden tagit vägen?) och jag är fortfarande lite tagen av helgens kärleksfulla bröllop. Dagen som började katastrofalt med det sämsta av mina humör och som grädde på moset så passade inte klänningen som jag införskaffade i maj. Allt var förstört och även om den grå, simpla men klassiska klänningen fungerade så var det ingen drömstart. Min stackars kille fick sig många utskåpningar, utan att förtjäna en enda och jag skulle vilja påstå att han är (tyvärr) van vid det här laget, för annars hade han varit långväga ifrån mig redan. Hursomhelst så var det oerhört vackert, det är varma familjer som slagits ihop och jag kände en ännu starkare längtan att få stå där en dag själv. Det var så himla fint!

Och känslan jag får av honom och de som par, han som ändå titulerar sig stolt som jägare är att han hellre stannar hemma och tränar på att göra barn med sin nyblivna hustru än att jaga bock imorgon bitti.

Men, det är i Östergötland det, här i Södermanland ska det jagas bock imorgon.

Äkta makar

2011-08-12T13:25:00.001+02:00

Det stundar bröllop, redan imorgon faktiskt, och nej det är inte mitt eget. Jag väntar tålmodigt tills den dagen jag får en ring på mitt vänstra ringfinger. Jag hörde en fågel viska att via min blogg kunde skönjas tvivel av det slag att det inte var säkert att jag skulle bli sambo. Det vill jag å det bestämdaste dementera, för jag är fortfarande huvudlöst kär i min kille. Nog har marken skälvt ett par tre gånger och vi hade en rejäl fnurra på tråden för nån månad sen, men det är uppklarat och mestadels för att känslan är alldeles för stark. Vi är garanterat inte de enda som har skakats om på liknande sätt där man blivit tvungen till att värdera och känna efter. Men, jag trivs här ute och jag trivs med att ha startat ett gemensamt liv med han jag älskar. Därför längtar jag också till den dagen vi får slå våra påsar ihop, på riktigt.

Imorgon bär det av till Valdemarsvik, samma par som vi besökte under midsommar ska nu säga ja till varandra. Vore det inte för smärre klänningsproblem för egen del så finns det inga moln på den himlen och det ska bli verkligt kul med sådana festligheter. Till saken hör att jag faktiskt inte varit på något annat bröllop än min kusins och mina två föräldrars. Nu är det vänner och hujedamej så roligt det ska bli! Om bara nån månad stundar nästa! Då är det dessutom en av mina allra finaste vänner som ska få säga ja till sin man. Det kommer att ta plats i vackra Östersund och jag längtar, det kommer att bli helt fantastiskt. Det är kärlek i luften förstår ni.

Något annat jag klyschigt nog älskar är Ben & Jerrys och nu håller de mig sällskap under knåpandet av det sista på mina finala uppgifter på sommarkursen. Sedan måste jag sätta tänderna i nästa skolprojekt, men det blir inte förrän på måndag. På flera fronter dessutom då älskade vargungen är tillbaka på söndag (efter fem fruktansvärt långa veckor) och börjar på ny skola. Nu är det hursomhelst dags för fokus och ikväll hoppas jag kunna slappna av och kunna attendera ett femårskalas utan något som helst huvudbry.

Trevlig, trevligast helg mina vänner! Och älska mer.

Pink

2011-08-09T16:58:00.001+02:00

Alltså, de som säger att måla om typ ett eller två rum är att renovera (och suckar och stönar över hur jobbigt det var) får nog sig en smäll om de befinner sig i närheten av mig just nu. De som är väl beblandade med begreppet, dvs har upplevt det själv på något sätt, förstår vad jag menar. Jag baxnar när jag ser hur mycket som är kvar att göra här, till trots att vi har haft en snickare på heltid här i två veckor. Han har byggt upp en rutten kattvind, han har isolerat och förberett tvättstugan / skafferiet, den helglasade balkongdörren är insatt och igenbyggd, ett trappräcke till övervåningen är platsbyggt och fönster är insatta som ledde till att delar av fasaden fick bytas ut. Det är bara en bråkdel av alltihop och jag är trött på att förklara att jag verkligen har svårt att få tiden att räcka till. Ni vet, elcentraler måste flyttas, det fanns bara ett fruktansvärt badrum och ingenting var isolerat nog för att palla vargavintrar. Det är mycket som har hänt på snart två år här, men det är mycket kvar. Just nu är det en salig röra. Men satan så bra det KOMMER ATT BLI.

Jag avslutade mitt sommarjobb i helgen efter fem trevliga veckor, så nu är det bara hus, häst och plugg som gäller. Jag har för övrigt sysselsatt mig med att måla vägg, lister, murstockar, dörrkarmar, möbler, panel, ja och sedan försökt att få ordning på både en och två garderober med bra förvaring för allt som ligger utspritt i huset. Idag har jag bara ridit (en störthärlig skogstur) och sedan producerat tio sidor ren skönlitterär text. Nu är det en uppgift kvar plus att vargungens nymålade, rosa rum ska möbleras. Det andra rummet - näst efter kattvinden, hennes numer tvärlyxiga garderob - på ovanvåningen som blir helt klart. Det är ett viktigt steg så nu är det bara att ånga vidare!

Hösten är på väg, det känner jag. Jag älskar luften och för att få njuta av den så tar jag till vara på de ljuva stunderna på hästryggen jag får. Resten av tiden måste dedikeras till hus och plugg. Sen är det möhippa, bröllop och födelsedagar som fyras av i ett enda stort höstfyrverkeri för närvarande.

Inte undra på att jag slocknade världstidigt igår. 22.30. Inte klokt. Ja just det, fåren och hela gräsmattan ska hållas i schack också. Och du pappa, du ska komma och beundra rabarben som vuxit sig stark sen.

Den trivs här. Jag med. Nån gång lugnar det sig ju.

Lantlolla

2011-07-31T20:57:00.003+02:00

Nu har flyttlasset gått, städningen är avklarad och jag sitter i sängen och andas ut. Det har varit en hektisk sista vecka med att rensa, packa, röja och flytta - nu är det över och jag har officiellt lämnat kommunen som varit min hemvist de senaste tio åren. Det känns bara som en ren vinst och nu kan livet börja, som så. Jag ska snart packa upp det allra sista av min garderob då mina rid / tränings / arbetskläder fortfarande ligger i stora kassar och väskor. Den rejäla byrån står på plats i min alldeles egna kattvind och sedan blir det nog ett glas rosé innan jag dunar in för kvällen. Jag har en eller två veckor kvar att arbeta, och det är samma lika med sommarkursen, sen förhoppningsvis nån vecka innan skolan drar igång igen. Jag är helt slut, men sjukt jävla lycklig på samma gång. Nu börjar det likna något! Jag är hemma. Ända sedan vi lämnade vårt hus på landet i slutet av 90-talet så har jag längtat tillbaka, och jag har aldrig riktigt trivts i stan även om det har bjudit på en massa skoj. Rastlösheten fanns alltid kvar, även fast jag vet att allt har sin tid och att jag har anpassat mig efter specifik fas i livet. Det känns så förbannat bra det här, och det till trots att det fordras mycket arbete innan detta är klart och att jag varken kan lira träningsnarkoman eller soffpotatis igen. Vargen har ju inga mellanlägen. Dessutom är det stort efter sju år att bli sambo igen; jag har längtat efter att få älska någon så här mycket och att få starta ett liv tillsammans, på riktigt. Nu har min önskan slagit in.

HEMMA. Änligen får vargen röra sig fritt i skogen.

Brev från Vargen

2011-07-28T00:37:00.003+02:00

Det är inte klokt vad arbetsbördan är stor just nu. Eller vad som händer på en och samma gång ska jag väl säga. Låt mig förtydliga - jag jobbar på min tredje sexdagarsvecka nu, jag håller i detta nu på att tömma lyan och jag pluggar på sommarkursen. Ovanpå detta så rider (min kära, käraste vita springare) jag nästan varje dag med tillhörande, gedigen, stalltjänst och jag är i högsta grad delaktig i renoveringen som sker här i huset (både in- och utvändigt). Jag har bara idag varit i stallet två gånger, samlat ihop en skock tossiga får som hade rymt (ja, de har ju bott här en månad nu och är ena jävlar på att hoppa vill jag lova) och jobbat. Jag är nog helt slut, men går på någon slags övertrötthet. Jag är öm i kroppen och jag känner att jag magrar av i brist på ordentlig mat. Men, jag mår ganska bra och hoppas att det lugnar sig till hösten som kommer med stormsteg. Jag är väldigt skoltrött så jag längtar inte efter hösten i den bemärkelsen, men den sköna luften och inbjudan till att kura hemma mer lockar enormt. Dessutom så planerar jag att hinna med att greja den där uppskjutningen nästa månad, så att jag kan titulera mig både lantlolla, hästtjej och jägare i höst.

Ja, det är mycket nu och jag får bita ihop HELA TIDEN. Höst, du får komma när du vill. Såna, sällsynta, stunder då vi får finfrämmande är fina avbrott. Som när syster med sambo kom över och åt middag med oss, delade på några pavor vin samt umgicks, det vill jag ha mer av. Snart, vargen, snart. HOPPAS jag.

Och visst kom jag över det jag var förbannad över, men det känns ibland fortfarande. Vi tuffar dock på, vi är ett ganska stabilt tåg ändå får jag säga och klarar vi oss genom den här helvetesresan med huset så tror jag fan att vi grejar allt. Så ligger landet.

Nu är det hög tid att sova, jobb och flytt står på schemat. Och stallet. Och tvättstuga. Ja, ni fattar.

Puss,

Vargen.

What are words

2011-07-16T14:28:00.002+02:00

Jag sitter hemma i lyan, eller bostaden som snart inte alls är hemma, men som har varit det sedan november 2009. Jag har arbetat klart för veckan, sex dagar i rad och efter att ha somnat sittandes i den hårda skinnsoffan igår så vaknade jag med allt annat än ett leende på läpparna. Humöret har svängt hela veckan, fram och tillbaka som på den lynnigaste tiken av dem alla. Jag har dock hållt skenet uppe gentemot min respektive, som jag försonades med, något sånär i alla fall. Men frågan maler fortfarande i mig och minsta lilla rörelse åt det hållet i tanken får det att svartna lite. Jag är fortfarande sur, ledsen, you name it, men jag har accepterat och ska försöka att glömma. Men, orden finns kvar och handlingen är beständig likaså. Det är bara så himla onödigt, jag tycker också att det är onödigt att jag inte bara kan släppa det, men det blev så förbaskat känslomässigt och jag antar att läkningen tar en smula längre då.

Tvättstugan till måndag är bokad, jag ska rafsa ihop lite kläder som räcker över söndagen och börja bege mig mot landet igen. En eftermiddagstur med hästen är bokad och efter det ska den trötta vargen åka till en annan vischa där det bjuds på mat och vin. Hur det blir med vinet får vi se, det är svårt att ta sig hem och nu när man återigen bor på landet så är det sällan bara och bara på den punkten. Jag har EN ledig dag den här veckan och jag har ingen större lust att vara bakis på den. Vi får se, helt enkelt.

Saker grämer mig idag - hur ska jag hinna med, hur ska jag kunna gå vidare, vad händer nu och så vidare. Jag är något av en dystergök denna grå lördag och känner att jag helst av allt vill kunna slappa imorgon. Men, tiden är knapp, jag vet det. Ingen rast, ingen ro. NÄR?

En sak längtar jag mer efter än något annat just nu och det är att få göra något själv, något som jag har bestämt och något som jag rår om helt på egen hand. Just nu halkar jag runt i spåren.

Och känslan är densamma som Plura sjöng en gång på det glada åttiotalet:
"det där om att vara på någonstans, nu är jag tillbaka där jag började" Det grämer mig något vansinnigt.

Please read the letter

2011-07-12T17:55:00.002+02:00

Jag fick ett handskrivet brev, ett brev fyllt med en önskan om förlåtelse och fyllt med kärlek. Det var det finaste någon någonsin sagt, skrivit till mig och jag blev rörd över ansträngningen. Jag vet inte om han vet hur mycket jag uppskattar det handskrivna, men det måste han ha gjort någonstans ändå. Hade det varit ett mejl, hade det inte varit lika emotionellt att läsa det. Stirra på en platt skärm, ingen doft av bläck, ingenting.

Jag var redo för försoning, ilskan hade lagt sig och de rena tankarna var framme. Jag visste hur jag skulle agera, vad jag kände och vad som var viktigt. Det och vad mitt hjärta innerligen känner.

Man är inte ett par på riktigt förrän man nått de riktiga prövningarna, inte sant? Vi har fått känna av hur sårbara vi är, hur blottade våra själar är. Jag är nu tillfreds, om än ganska trött efter föregående vecka då mitt arma huvud säkerligen blev överhettat ett par gånger. Det var hursomhelst ett fint möte igår, två ganska trötta men älskande själar som stod i ett dörrhål och omfamnade varandra. Länge.

Nu är jag på väg ut på landet igen, ska sadla hästen och ta en kvällstur. Det blir min avkoppling ikväll, och sedan är det bara att sätta plattan i mattan och fortsätta gasa. Jobb, och så där. Min jobbperiod har inletts på riktigt nu och även om det är uttröttande så tar det i alla fall udden av hur tråkigt det är att flytta. Även om det också är det mest underbara som hänt mig. Åjo, nu ska vi inte överdriva, men det är helt klart årets bästa händelse. Jag är helt klart tillbaka på banan igen.

Barfota

2011-07-10T11:34:00.003+02:00

Sista dagen på den här så kallade semestern, och det känns faktiskt rejält vemodigt. Det är grått ute, det ryktas om att regn är i antågande och vargungen spelar Kalaha med sig själv i soffan bredvid. Jag hör mor och hennes man prata ute på altanen, till förmiddagskaffet bland tidningar och pelargoner. Själv har jag ett lite tyngt, inte tungt, huvud, jag åker hem senare idag och jag längtar inte efter lägenheten med den något instängda doften och de ofantligt smutsiga mattorna i hallen. Ingen har rört ett finger där sedan solen började stråla sommar utomhus.

Vargungen och jag spenderade hela aftonen på det sköna loftet igår, liggandes i varsin bekväm soffa och tittandes på film(er). Jordgubbar rullade i kokos, bästa sommarsmaken. Ett stilla ryggläge, sånär på en paus för kvällsdopp innan solen ljuvt gick ned bakom trädtopparna på andra sidan om viken. Det var ett skönt dopp, fötterna sprattlade fria och jag flöt en bra stund på min trötta rygg. Det var precis vad jag behövde och vargungen var glad över att en vuxen för en gångs skull inte bara snabbt doppade sig.

Jane Austens Emma var det sista jag såg innan jag slöt ögonen för natten. Den väna äktenskapsmäklerskan, som var blind för sin egen kärlek och hur en sådan tar sig uttryck. En saga med mycket vackra ord, vänliga själar och tjusiga utstyrslar. Det var ett passande sätt att flyta över i drömmarnas värld. För gissa om jag drömde livligt, det var något som släpptes lös inatt - både känslor och tankar. Kanske fick de landa. Jag vet inte riktigt än, men jag tror att jag börjar bli redo för att öppna en dörr som jag tillfälligt stängt. Barfota.

Och jag som sannerligen avskyr att vara barfota. Men, hjärtat säger GÅ. Jag har stått still en vecka.

Mad as hell

2011-07-09T13:31:00.004+02:00

Jag kan inte låta bli, fingarna måste få dansa sin eldiga dans över tangenterna när innanmätet brinner och skann kokar. Jag vaknade smått ursinnig efter att ha gått och lagt mig, inte kunnat sova när jag väl låg ned och sedan vred och vände på mig hela natten genom. Jag vaknade jävligt sur.

En kopp kaffe och en timmes promenad med mor, runt viken fick det bli. Det hjälpte något. Nu har min temporärt undanträngda ilska nått ytan igen; dels för att jag inte alls kunde låta bli att höra av mig efter ett par glas vin och dels för att ilskan fick komma till ett uttryck igen.

Men, nu sitter jag på bryggan igen (solen var med oss igår, men gömmer sig bakom molnen helt och hållet idag) och jag försöker att skriva lite feedback på grupens dialoger som är publicerade. Förvånande nog har jag inte behövt att göra om min som jag faktiskt slarvade ihop på några få minuter, jag har istället fått bra kritik av läraren och kursare som uppskattar min humor och rapphet. Jag behövde också skriva här att jag är jävligt arg idag.

Det spelar ingen roll hur ångestfylld man är i efterhand, frågan som jag ställer mig är, vem skulle inte vara det när den bittra konsekvensen av ett visst beteende kommer och biter en i arslet? Hade man varit ångerfull om man inte hade blivit påkommen och vad var den initiala tanken bakom det hela? Ja, det är vad som grämer mig just nu och gör mig arg som ett bi.

Myggorna och ångesten kalasar på mig och gör mig MAD AS HELL. Men, jag ska ta mig igenom den här dagen också och strunta fullkomligt i att den här veckan varit min nästnäst svåraste någonsin.

Tystnad

2011-07-07T16:28:00.003+02:00

Nu är det alldeles tyst här, sånär på datorn som brummar lite och nån motorbåt som far fram utanför viken. En av kanadagässen ger ifrån sig läten emellanåt också. Jag har nu äntligen landat på min styvfar och mors lantställe och njuter av både solen och tystnaden, som sagt. De andra fyra som vi har umgåtts med under eftermiddagen har farit iväg för att handla till kvällsmåltiden och jag passar på att ha några minuter för mig själv. Hela tiden är det någon som klättrar på min uppmärksamhet, hela tiden är det något som pockar på den sköra och jag måste respondera. Är det inte hon så är det han.

Just nu är det ingen mer än jag och jag känner hur jag blev sömnig med ens. Natten spenderades (ofrivilligt) på soffan då jag somnade till slutet av filmen Winter's bone. Briljant film för övrigt, och jag förstår att den unga Jennifer Lawrence blev Oscarsnominerad efter den insatsen. Jag har hört både och om den filmen, men det kan väl lätt konstateras att de som tycker att den är skitdålig kanske inte heller är de som jag helst av allt snackar film med. Jag gillar att läsa mellan raderna, så att säga.

Inom mig finns en saknad och en längtan just nu. Den klyvs av min heta ilska, fortfarande, men den ligger där och sprattlar för livet. Ju längre tid det går, desto jobbigare blir känslan av att vara utan. Det är nog ett gott tecken, men jag bävar lite för den dagen då vi sitter ned, på samma trapp igen. Jag längtar efter den dagen på samma gång, men jag måste hitta balansen dessförinnan. Allt för den goda vännen konstruktivitetens skull, då. Ni vet, man ska lyfta ändalykten från den trappen också.

Nu fortsätter min tystnad. Och jag läste just det här - både människor och björnar bryter långvarig tystnad. Mödrar gör allt för att beskydda sina små. De går över de flesta gränser. Så är det.

Dream a dream

2011-07-06T21:35:00.002+02:00

Eftersom jag alltid varit en sucker för romantik och kärlek, samt långdragna historier där ödet spelar en stor roll så föll (faktiskt) "Love & other drugs" mig i smaken. Helt otippat med tanke på genren, men den berörde mig något. Det måhända att jag är lite extra känslig just nu också med tanke på min egna situation. Det råder fullkomlig tystnad från min sida, men i mitt inre utspelas en mindre storm.

Tankarna snurrar oavbrutet och Rihannas nya låt får ögonen att tåras. Överkänslig med andra ord. Det river och drar och det enda jag kan säga säkert är att jag inte vill avsluta, för då hade jag redan gjort det - jag känner mig själv och jag har inte kapat några sådana band. Jag är jävligt förbannad, jag är sårad och jag är ledsen. Men, jag har fortfarande ofantligt mycket känslor.

Kruxet är hur jag kommer över det, om jag bestämmer mig för att förlåta vill säga? Hur minimerar jag risken att inte kunna bygga upp ett förtroende igen, hur minimerar jag risken att inte dra upp det gång på gång när jag initialt brusat upp över något annat? Det finns många frågetecken fortfarande, men hjärtat sitter på rätt ställe, det känner jag. Eller vafan, det kanske är helt fel ställe, men det sitter där.

Precis som jag nämnde i början så har jag alltid varit en sucker för romantik och kärlek. Så till den milda grad att jag alltid drömt om att hamna i en sån där smäktande kärlekssaga nån gång och varje gång jag har fallit för någon så har jag alltid letat efter ödets bestämda hand. Jag har aldrig funnit den, bara slumpen och den inte alls lika spännande kamraten tajmingen.

Men, så dök han upp igen och fick mig att känna mig som en prinsessa - med vår historia i ryggen så kändes det som att ödet nu kanske spelade en roll ändå. Just den drömmen trasades sönder i och med det här som skedde, ja det var väl inget mer än att vi råkade bli kära liksom. Och att vi passar ihop på de allra flesta plan och jag undrar innerligt då varför jag inte kunde få haft kvar min dröm? Min dröm om att få känna mig utvald på något sätt, speciell, så som min känsla är, eller var för honom. Men, kärlekens tunga är visst ganska vass. Den skär mig i två bitar och nu vet jag inte vilken av dem som väger tyngst.

Ni kanske tycker att jag är utomordentligt fånig, men det struntar jag i, för världen är nog så kall och hemsk att vistas i. Det är mer okej att fascineras av en galen seriemördare än att fortfarande ha kvar i de så kallade flickdrömmarna. Jag har ju dessutom aldrig varit en särskilt tjejig tjej, så att säga - jag som verkligen hatade den rosa marängen mor min tvingade på mig när far min fyllde förti och jag blott tio. Jag kunde väl inte spela fotboll i en sådan utstyrsel? Inte heller ville jag ha några utmanande kläder i tonåren, jag ville se ut som Kurt Cobain. Listan på det är lång, men en sak har jag alltid drömt om och det är att träffa den man som vill leva sitt liv med mig och får mig att känna det. Hela vägen in till den ömma hjärteroten. KÄNSLAN.

Dreams are the touchstones of our character. - Henry David Thoreau
Önskar er en god natt och fina drömmar.

It's been a while

2011-07-05T18:21:00.001+02:00

Jag har varit dålig på att uppdatera, jag vet, men arbetsbördan har varit stor och tiden har helt enkelt inte räckt till. Jag har just påbörjat min enda semestervecka det här året och den startade dessvärre katastrofalt igår förmiddags. Nu ligger hjärtat på vägen och blöder, närsomhelst kan det komma en bil på den avlägsna vägen och köra rakt över det. Det bultar fortfarande, men jag vet inte för hur länge till. Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer, men kan väl gott säga att den så kallade fnurran vi har på tråden nu är hittills den största. Den kanske är olöslig, vad vet jag, frågar jag hjärtat som ligger blottat så är det jäkligt trött på att bli kastad omkring och slås i bitar med jämna mellanrum. Det får ju ingen ro, inte någonsin. Det gör ont så in i helvete att bli sårad i hjärtat, det är ingenting man någonsin blir van vid. Eller härdad av. Det är lika bräckligt varje gång det blir blottat och jag skulle vara evigt tacksam om det kunde få bulta starkt och friskt någon gång, och inte kastas iväg, när det väl visar sig och ligger där i dina händer. Mina taggar åker ut direkt, inte fan tänker jag ta någon skit. Det finns inte och inte heller accepterar jag att man sviker mig trots att man visste att detta skulle bli konsekvensen av ett sådant beteende. Det gör det dubbelt värre på något vis. Jag är sällan nån ängel, men vad det gäller de angelägenheter detta handlar om, så har jag definitivt helt rent mjöl i påsen och det har jag aldrig haft tidigare. För detta kändes på riktigt.

En midsommardröm kom emellan, även om jag kanske råkade bli lite mer på lyset än planerat. Jag får lov att urskuldra mig med att jag inte är van längre; några snaps och jag får vansinnig huvudvärk och vingliga ben. Det var annars en mycket fin eftermiddag och kväll i Valdemarsvik. I goda vänners lag, vi återvänder snart för att fira värdinnan och värdens bröllopsdag. Det ser jag fram emot, fast just nu har jag svårt att glädjas åt det. Den dagen, den lyckan.

I övrigt så har jag en dialoguppgift att knåpa ihop och lämna in nån dag för sent här, men när hjärnan inte fungerar som nu så är det nästan omöjligt. Jag kan inte ens kanalisera min ilska till att vara produktiv, så jag tackar på ett sätt i alla fall för min vecka med semester, om bara nån dag tänker jag dra till Djurö och andas. Då blir det säkerligen inget bloggande heller, för jag ska ägna mig åt mors sällskap, mat, böcker och sömn. Inget annat, bara lugn.

Nu blir det 3:10 to Yuma, sen dialoguppgiften, som jag säkerligen inte kommer vara stolt över.

I ur och skur

2011-06-21T22:05:00.003+02:00

Jag har just kommit hem från jobb och fika hos min vän Christina. Det var en skön avslutning på en ganska seg dag, då vi inte hade så många kunder och vädret drev alla tokiga. Sommarsolstånd och helt plötsligt öppnade sig himlen. Lagom till att jag kunde bege mig hemåt så strålade solen igen. Mycket ambivalent himmel. Jag är i skrivande stund helt slut, har nåt tjall på svanskotan och önskar mig en god natts sömn. Jag är ledig från jobbet till måndag, men har en uppsats till att skriva. Jag skrev en igår, för min sommarkurs och så här tycks det bara fortlöpa.

Jag längtar till imorgon bitti, då jag ska få sitta upp på hästen igen. En liten som längtar också är vargungen som premiärred igår, och tyckte att det var kul. Dessvärre är ju hon pälsallergiker så det kommer inte att bli nån kär vana för hennes del. Det är sorgligt att se någon som tycker så mycket om djur behöva hålla sådan distans hela tiden. Det är smått hjärtekrossande. Något annat som är nästan hjärtekrossande, fast på ett bra sätt är hur vackert min vän Christina sjunger. Idag bjöd hon inte bara på hembakad kaka utan också några finfina låtar. Det var en riktigt fin stund, med hennes hund i knäet, och som fick mig att slappna av lite. Därför tänker jag fortsätta aftonen med att i soffläge titta på film. Och vila.

Imorgon kommer att bli en riktigt bra dag, även om vi redan går mot mörkare tider.

En helg i regnbågens färger

2011-06-20T10:48:00.004+02:00

En riktigt lång helg är till ända, en helg med både jobb och festligheter. Jag puttades över kanten igår och hamnade på andra sidan om trettio; det vill säga att jag nu är trettioETT. Jag har blivit ordentligt firad av de mina (tack!) och jag fick en riktig ego boost av att kolla FB och det hundratals hälsningar jag har erhållit. Ja, det var fint. Jag jobbade i lördags och imorgon är det dags igen. Jag är dock fortfarande lite trött, gårdagen lufsade jag runt, delvis på Djurö efter familjesamkvämet (min moster från Australien hälsar på i landet) och delvis här hemma på landet, med rosétyngt huvud och lite magont. Söndagen var otroligt skön, filtarna och brasan värmde, utanför spöregnade det. Och det fanns inga måsten i världen.

Det har skett mycket de senaste dagarna, men mycket har varit i mitt huvud egentligen. Humöret har svängt, jag har varit stressad över diverse måsten och jag har fått face'a en del saker i verkligheten. På gott och ont och idag är det blott måndag. Jag har idel skola att ta hand om, på två hela fronter och jag ska ge hästarna lunch om en liten stund - sedan är det dags för eftermiddagens ridtur, vi ska stängsla klart för fåren som är i antåg och vargungen är hemma ett par dagar till. Ute är det ganska mörkt, blött och gräsmattorna jublar över näringen. Jag kanske finner lite ny energi till att plantera rabarbern min kära far gav mig i födelsedagspresent också. Åh, det vore nåt.

Jag längtar efter lite lugn och ro, men eftersom att den inte kommer enhetligt än på ett tag, så får jag passa på att ta till vara på de mindre stunderna när det regnar, så ska nog det här med gå.

Tunga ljusgrå moln

2011-06-17T12:20:00.002+02:00

Det är riktigt tråkigt grått väder idag och det passar mig faktiskt utmärkt. Jag är tvärlåst till uppgifter av olika slag, framförallt ska jag färdigställa en skoluppgift som jag fick backning på och så har jag givit mig på det enorma tvättberget här hemma. Det är inte bara vardagskläderna längre, utan det är arbets- och ridkläder också. Det utgör tvättberget denna gång. Jag måste få de rena för vargungens skull. Den pälsallergiska lilla loppan, som just nu ligger och slökollar på en film med snyggingarna Ashton Kutcher och Cameron Diaz. Ja, sånt är riktigt skönt att göra en dag som denna; vila med att titta på film eller läsa. Synd bara att jag inte har tid att göra det med henne - jag har haft mina slappardagar nu.

Jag började skrapa lite på ytan och så fann jag ett jäkla berg. Det vill säga att diverse garderobsrensning och förrrådsgenomgång visade mig att det är dags att börja förbereda inför flytten som måste genomföras inom en månad. Det är massor som ska slängas och det är massor som ska packas ned. Usch och fy, vem tycker om att flytta egentligen? Men, det fina i kråksången är att det bara var ett och ett halvt år sedan jag flyttade senast och det här man samlar på sig har ändå inte blivit så mycket. Bortsett från skiten jag inte iddes kasta förra gången då.. Ja, jag är en samlare.

Det är dock skönt att börja om på nytt, vända blad när man byter hembostad. Denna gång flyttar vi rakt in i en riktig röra dock, för det renoveras och omstruktureras. Men, fördelen är att jag får vara med och styra hur det ska se ut där HEMMA. Där regnar det inte just nu, tror jag.

Jag önskar nästan att juli bara ska svischa förbi, så att livet på riktigt kan fortsätta.

En sommarvisa till

2011-06-16T22:49:00.003+02:00

Det var en relativt kylig morgon, så tajtsen åkte på under den förtjusande vita klänningen jag köpt till förmån för skolavslutningen. Skolavslutningen för klass Viggen, som ägde rum idag, imorse och som var startskottet för hennes sommarlov som för första gången på länge som innebär ett l e d i g t sommarlov. Hon är skonad från alla måsten och kommer att kunna njuta av sommaren, utan väckarklockornas gälla skall. En annan är tämligen avundsjuk.

Hon var söt som spunnet socker där hon stod med sitt krusiga hår och kramade sin älskade fröken och sa adjö till sina klasskamrater - i höst lämnar hon inte bara lågstadiet utan också skolan. Hon byter kommun med mig och ett helt nytt blad ligger framför oss. Det blir många förändringar, nästan så många att hon inte kan greppa dem, tror jag. Men, jag hoppas att hon i virrvarret av allt som händer ändå finner trygghet hos sina nära och kära. För vi står alla kvar i hjärtgropen.

Dagen fortlöpte med en genuin tjejdag på stan; shoppandes ytterligare klänningar, kjolar (hittade allt det jag behövde också, och det tackar jag för) och en för oss sällsynt köpelunch. Det var en riktigt mysig dag, men också hemskt uttröttande. Jag kan inte fatta hur ni tjejer kan spendera flera timmar på att handla kläder! Jag var helt utslagen när vi väl kom hem och vid ett tillfälle under kvällen somnade jag sittandes på sofflocket. Det krävdes en kvällskaffe för att jag skulle vakna till, för man kan inte gå och lägga sig för natten redan åtta, det går bara inte. Speciellt inte efter en dag där det enda besvärliga var att kliva upp sju.

Jag ska lägga mig till rätta på den hårda soffan nu och spana in nån isländsk deckare som visas på favoritkanalen; inte för att jag är speciellt förtjust i andra deckare än typ Kommissarie Morse och Morden i Midsomer, men jag tycker att språket är ganska fascinerande. Låter lite som hittepåspråket de pratar i filmerna om Sagan om ringen. Alvlikt på något vis. Och språk, det är mitt gebit. På svenska, god natt!

Con té partiro

2011-06-16T00:19:00.002+02:00

Önskar god natt med unga Jackie Evancho och Sarah Brightman. "Time to say goodbye". [Andrea Bocelli, Bocelli:1995] Jag brukar aldrig kolla på talangjakter, men den här lilla donnan är väl ändå anmärkningsvärd där hon dök upp i rutan alldeles nyligen? Jag hoppas att hon lyckas göra något av den gåva hon har fått. Världens skönaste mor- och dotterafton går och lägger sig nu.

Jag kommer att hålla hennes lilla hand för alltid, älskade unge.

Blodets Meridian

2011-06-15T11:37:00.002+02:00

Jag behöver ju inte tjata sönder era öron om hur upptagen jag är; men nu har jag inlett en större fokusering på sommarkursen och det gjorde jag med att införskaffa Cormac McCarthys fina "Blodets meridian" på bokaffären häromveckan. Den ska nämligen ligga till grund för mitt framtida skrivande, eller nja, i alla fall den slutversionen som jag ska lämna in i mitten av augusti som den sista och fjärde uppgift. Det är riktigt fint att man kan välja sådan gudabenådad sekundärlitteratur och slippa allt det där andra som tidigare blott givit mig ångest, för att det är så tråkigt. Just nu sitter jag och hämtar andan för en sekund, var uppe med tuppen och gjorde min dagliga stalltjänst, tog en tur runt herrsätet och nu ska jag skura huset innan jag beger mig mot Södertälje och betongen. Vargungen kommer hem i eftermiddag, och imorgon har hon skolavslutning också. Sent, inte sant? Jag kan knappt begripa att hon både har avklarat lågstadiet och att det gått två veckor sedan jag hade min sista skoldag.

I övrigt så var det en bra afton igår, en afton där vi lade verktygen åt sidan och ägnade oss åt att reda ut det emotionella som hade uppstått. Och emotionellt blev det, men också bra. Nog sagt om det, vi arbetar oss vidare och det känns bra. Riktigt bra. Men, det är jobbigt när man ska ta sig upp ur diket varje gång. Månen stod lågt och viltspaningen bjöd på ung kronhjort, rådjur och älg. Det small också till när vi var på väg ut på en vall, för att fotografera och vi tittade snabbt på varandra och tyckte att det var en salig tur att vi inte hunnit längre. En gris fälldes och älgkon med sin nyfödda kalv flyttade sig bara några hundra meter. Ja, vi hoppade ju desto högre. Bara på landet, mina vänner.

Blodet flyter lite trögt i mina ådror, men det slutar aldrig. Hjärtpumpen fungerar som den ska, även om den hoppar över ett slag ibland och skrämmer slag på mig.

My heart is confusing me

2011-06-14T12:54:00.005+02:00

En liten ångestbomb, tack. Skillnaden är väl att jag inte alls bad om den, eller har lust att förvalta den för den delen. Men, den finns i min ägo idag och jag känner mig folkskygg och bräcklig i allmänhet. Jag flydde hem till min lya i stan, mitt kära hem som snart inte finns mer. Jag hyr in mig i huset på landet om nån månad och om jag ska vara helt ärlig så känns det inget vidare. Idel diskussioner som var oskyldiga från början fick det att låta som om allt ska förberedas inför min flytt ut sen, när jag tar mitt pick och pack och drar på grund av nån affär med utomstående människa. Det sköt en pil rakt genom mitt hjärta och nu känns det inte bra. Jag har under ett års tid fått höra dagligen att det ska bli vårt hem, skitsamma vem som äger det och så vidare, och jag har haft jävligt svårt att greppa det. Jag har varit mycket avvaktande och envist påtalat att det varit hans, och vad händer när jag sedan mjuknar och kan se att vi ska bo tillsammans, dela ett liv? Då händer det här och jag står dubbelvikt på grund av smällen i magen. Visst, jag ska bo där med honom, men inget är mitt. Och det vet jag väl, jag skulle aldrig göra anspråk på andras saker, det är inte min stil. Men, nu när jag är på vippen att släppa allt, eller det lilla jag har; ge upp allt som jag har i dagsläget och ställa mig ute i skogen med både blottad plånbok och själ så bröts det loss en kraftig gren i mitt hjärta. Var tar jag vägen, var tar JAG vägen? Jag lever inte mitt liv, jag är illa tvungen att leva hans och allt kommer att vara låst för mig, om vi inte pratar om dylika driftkostnader av olika slag. Jag får inte ens hjälpa till ekonomiskt, för jag ska aldrig kunna göra anspråk på denna enskilda egendom. Det sårar mig bara, och jag har plöjt ned sablarns mycket tid på att hjälpa till med hus och gårdsbild. Sånt gör man inte som hyresgäst. Ska jag verkligen känna mig som en sådan? En inneboende, eller hur fasiken förhåller jag mig till det här. Vad hände med min dröm, om att skapa ett fullständigt hem för mig och mina barn? Vad hände med min framtidstro? Vad hände med känslan av att bli två istället för en? Tårarna har rullat några jäkla varv idag, dels för att natten var väldigt orolig, dels för att jag inledde dagen med att försova mig nästan en timme när jag hade lovat att hjälpa till när hovslagaren kom strax innan sju och för att jag sedan blev utelåst då jag rusade från huset i panik och utan nyckeln som gick till ytterdörren. Nej. Jag vet inte var alla mina tankar tar vägen, det känns tomt här i min lya som luktar instängt och rymmer vissnande blomster. Vargungen är kvar hos far sin och jag vet varken ut eller in.

Det här är förstås väldigt privat, men jag blev lite sårad. Inte för att jag inte fattar att han vill gardera sig (det finns absolut riktiga otyg till kvinnor) men att lägga fram det så att jag kommer att dra en vacker dag, med bildläraren och då undvika att jag gör anspråk på det som han en gång har köpt för egna pengar känns inte roligt att höra. Vad gör jag, ni som vet? Jag känner mig bara ----

Jag vill fly. Jag vill stanna. Jag mår inte bra idag. Jag är ledsen. Hela ryggsäcken känns enormt tung.

OCH. Som med allt i vår relation, det handlar (alltid) om hur vi lägger fram våra åsikter och redogörelser för varandra, hur vi möts i det, och det är ständigt under påbyggnadsarbete och slutligen: fanimig, vad jag hatar relationer i detta nu.

Sommarlovsmorgon

2011-06-13T11:44:00.002+02:00

Minns ni den känslan, om ni hade den, när man rusade upp på morgonen för att se sommarlovsmorgon? Jag var ingen större teve-tittare när jag var liten, jag hade alldeles för mycket att stå i vad det gällde lek i skogen och så vidare, men jag tyckte mycket om just sommarlovsmorgonen. Jag minns att det nästan var en magisk känsla kring det där och så var det kanske extra speciellt att kunna ta det lugnt och slippa stressa iväg till skolan. Jag var välsignad med den fantastiska möjligheten att både bo på vischan och undvika fritidshem under somrarna. Resten av året också för den delen. Mor min var alltid hemma. Påtade i den lummiga trädgården, pysslade med hästarna, stickade, städade, lagade mat, bakade, läste och så där. Mina barn ska absolut ha såna sommarlov. Men, den där känslan, av sommarlov och morgon har jag just nu i alla fall. Jag har nu inte behövt ta mig någonstans på snart två veckor och det har varit helt sagolikt. Mot veckoslutet drar det dock ihop sig och snart är det slut på ledigheten, men det gör inget för de här veckorna har varit helt fantastiska. Anledningen till att jag uppdaterar så sällan är att jag har fullt upp. Men det vet ni redan. Det är allt från renovering av sovrum till att underhålla gräsmattan, som är misskött å det grövsta. Det senaste som händer är att vi har börjat att stängsla då vi får hem en skock får inom kort (!) och så har vi hunnit med att gå på urtrevlig födelsedagsmiddag för en av fem söner i trakten, jag har varit på finfin grillfest hos grannen med tanterna och jag varit på auktion med svärmor och fått fatt på en jättefin handgjord älg i trä, bland annat. Kvällarna är ljumna och underbara, sånär på myggen som flyger in efter 22-snåret.

Så bilderna föreställer alltså jag och min allra bästa kompis (K G) för närvarande. Han och jag var ute och viltspanade lite tidigt imorse och i björkplanteringen stod det en stor älgtjur, över vägen från viltvattnet smet en yvig räv snabbt förbi och den söta ekorren hoppade upp i trädet och var det enda djuret som faktiskt skrämde min vita springare. Ekorrar är riktigt otäcka, bara så att ni vet. Jag tar till vara på turen det gav, jag. Kaffet är snart urdrucket och jag ska klippa färdigt gräset här ute.

Önskar vacker dag!

Walk in closet

2011-06-09T12:00:00.004+02:00

Vi gjorde alltså om bondens dagrum till en garderob modell 'walk in closet'. Vi målade om rubb som stubb - träpanel, snedtak, litet fönster - vitt, cremegulfärgat, antikgrått. Slängde in en vit sirlig kappgardin, en stor vit helkroppsspegel, hyllor, krokar, hängare och en kromad stång längs med ena långsidan och det blir världens lyx med allt utrymme därimellan! Det visade sig även att detta ska bli bara m i n garderob. (Vi delar tills den andra kattvinden bredvid vårt sovrum görs i ordning, så att vi får varsin, men jag är ändock helt överlycklig!) Det ska tilläggas att min käre har väldigt mycket kläder, så han behöver en egen plus att den tredje (av totalt fyra i hela huset) kattvinden ska göras om till förråd för sånt som väskor av olika slag, säsongskläder och vargungens garderob. Och med den första kattvinden fixad, så är vi en bra bit på väg. Lyllos mig. Lyllos oss.

Nu ska jag hoppa i målartrasorna och måla om ett sminkbord och en liten vägghylla. Förresten, jag njuter som sjutton av att kunna göra allt det här, fixa i stallet och hemma och INTE behöva åka någonstans förrän den artonde då jag börjar sommarjobba.

Sommartider i väntan på åska

2011-06-07T15:39:00.004+02:00

Hammock. Det står högst upp på min önskelista just nu; jag tänker mig de få stunder jag har tid över för att läsa sommartid så vill jag ligga i just en sådan! Jag har spenderat några timmar under dagen i en sådan idag; jag gjorde nämligen en utflykt, hade några ärenden i stan, för att hälsa på min väninna Nina som är i landet under sommaren. Uppmärksamma läsare har fattat att hon bor i Madrid vid det här laget. Det var några fina och goda timmar, hennes far visade mig sina odlingar och jag kelade lite med katten Felix. Goda tider minsann och ledigheten (trots registreringen på sommarkursen idag) var märkbar. Idag njuter jag av livet och sommaren. Det ska ju tilläggas att jag startar mina morgnar med att rida, och bara det är det allra bästa sättet att starta en dag på. Vi ska se om jag kan bli lite bättre på att komma upp bara, för jag är som en klubbad säl när alarmet går igång runt sjusnåret.

Nu har jag just kommit hem igen, sitter ute som ni kan se, med en kopp kaffe efter att ha snackat lite med väninnan (om ditten och datten) och stulit ett par pussar av fina vargungen, som gärna ville ha tillbaka sin vattenpistol. Jag ska ta tillfället i akt, medan han jobbar och jag är ledig, för att läsa lite. "Post office" av Charles Bukowski, på originalspråk, är vad som gäller just nu.

Njut av solen och värmen nu för det kommer regn. Det gör det alltid. I kväll ägnas tiden åt att måla klart ena garderoben på övervåningen och vi kommer ännu ett steg närmare varandra.

Och var är det rätta stället för hjärtat?

2011-06-06T14:34:00.003+02:00

Ibland blir jag bara så trött, på det mesta faktiskt. Jag skulle åka och lämna vargungen till sin pappa efter en helg på landet; en helg som krävt sitt arbete men vi har också hunnit med att umgås lite. Där klack det kassa samvetet till i mig - jag fick tokfnatt och gick lös på gräsmattan, jag klippte fint (nåja) runt hela gården och jag har sladdat paddocken. Jag har också hunnit med finbesök av pappa med familj samt min kära syssling och hennes bedårande dotter. Men, det spelar ingen roll, för när jag sedan går och lägger mig så har jag dåligt samvete. Min lilla blir åsidosatt pga allt arbete som måste göras här, det är för mycket som bara står och måste göras i ordning. För att VI ska kunna flytta in.

Jag älskar sommaren, men just nu känns den en smula för varm om ni frågar mig.

Och när jag ska åka hem med henne för att packa om väskan för en pappavecka så glömmer jag givetvis både nycklarna till lyan och plånboken. Där sitter vi och väntar på hennes pappa som är fullt upptagen med att träna. Själv får jag ett litet utbrott och förbannar mig själv. Det blir sån jävla kass avslutning på veckan och jag är tillbaka på ruta ett i huvudet. I den situationen måste jag få avreagera mig, gnälla och få stöd - är jag sämst eller? Men det jag får höra är en undran huruvida mitt psyke är starkt och om jag inte överreagerar på allt. När det brister så för mig så kommer allt - alla små irritationer jag har samlat på mig, alla känslor som ligger och lurpassar samt att jag inte fattar hur jag ska orka, både psykiskt och fysiskt med det här. Jag har så många bollar i luften och när de är på distans så är det ännu värre. Jag har inte ens tid med frihet under ansvar. Imorgon påbörjas min sommarkurs, jag ska skriva hela sommaren lång och jag är trött redan nu. Nationaldag och jag är på ett kasst humör.

Jag ska komplettera lite skolgrejer, jag ska skjuta upp för jägarexamen, jag ska rensa / packa / flytta och jag ska sommarjobba / plugga. Och jag ska ta hand om vargungen.

Den vackra, svenska flagga är i alla fall hissad även om det inte är något som firas. Jag letar efter stället där hjärtat ska placeras istället. Var är det?

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!” (Jack Kerouac)

2011-06-01T09:12:00.002+02:00

Jag halkade av en slump in på en otroligt mörk blogg som skrivs av en trasig, men begåvad människa. Jag kan ju inte sluta läsa, för att jag tycker att hon är helt fantastisk. Det är förvisso ganska svårt att läsa om all ångest och allt elände - förhållningssättet är svårt, men samtidigt så hedrar jag henne för att hon vågar skriva på det sättet. Hon hoppade från en balkong, och överlevde. Det ultimata misslyckandet kan man tycka, men det är något som gör att hon inte lämnat jordelivet trots allt, och det är något som hon måste handskas med dagligen. För egen del så har jag haft mina mörkare stunder också (inget att jämföra med här dock), men jag har repat mig helt och det är kanske därför detta sätter en tagg i mig. En tagg som jag inte kan ta bort, eller som jag vill ta bort. Jag vill inte jämföra detta med att stå och titta på när det har hänt en olycka, den sortens nyfikenhet, utan det är något med henne som jag fastnar för. Jag tycker att hon är begåvad med orden och finge jag ha en enda önskning så är det att hon en dag finner ro. Och att jag får läsa hennes svarta bok, präntad på riktigt papper.

Nu måste jag skynda mig för jag ska packa för en långhelg på landet och en dag på universitetet - ja, den sista för den här terminen. Hälsar juni varmt välkommen, med sina grå moln och trötta ögon.

Osynliga fotspår

2011-05-31T22:56:00.005+02:00

Åh, men vilken skön dag jag har haft då, jag har ju inte gjort många nyttiga knop, och stressen fanns inte alls med mig heller. Det var mycket behövligt och jag kan inte nog säga hur skönt det känns att jag åker för sista gången (vokabulärtenta och möte) till universitetet innan höstterminen imorgon. Jag har i alla fall klippt topparna (sistgång var när Australiens vårsol hade blekt topparna; början på december?), jag har pussat på min kille lite på hans jobb, jag har köpt små gulliga presenter till vargungen, jag har hittat ett vitt linne med virkade detaljer på, jag har vilat å slösurfat (ja, när gjorde jag det sist egentligen?) och jag har druckit kaffe och snicksnackat i den soliga trädgården med min allra finaste Pernilla. Jag ville bara säga det och önskar er en god natt.

Married Single Other

2011-05-31T10:31:00.003+02:00

Igår när vargungen hade gått och lagt sig så kollade jag på den nya serien som har samma namn som titeln och den föll mig i smaken. Jag är ganska torsk på kärlek och romantik just nu och det är ju inte så märkligt kanske med tanke på att jag är kär och så vidare. När jag inte var det var Thåström min husgud, nu finns han mer i bakgrunden och jag lyssnar på bla glättig countrymusik - fast ingenting är ju förändrat egentligen med musiken, jag är bara lycklig. Och det viktigaste av allt, är att jag har hittat hem. Precis som Elli tycks ha gjort; nu väntar bara inte den vackra damen ett kärleksbarn, hon är förlovad med sin Carl-Johan också. Mina varma gratulationer till Er!

Jag har målat mina naglar rosa och jag njuter av en riktigt lugn förmiddag, en förmiddag som tvangs vara lugn efter en sen och stormig natt. När jag väl beslutade mig för att sova så drömde jag oroligt. Under vargtimmen vaknade jag av att jag grät även på riktigt, jag drömde nämligen att min kille var död och känslan dröjde kvar ett tag efter att jag hade samlat mig. Mina kuddar fick torka tårarna och jag kunde till slut somna om. Jag tippar på att jag faller så hårt att jag samtidigt är livrädd? Dessutom så flyttar jag in till honom nu i sommar, jag ger upp det fallfärdiga livet jag har här och förlitar mig på vår kärlek. Den som är menad att hålla livet ut.

Jag skönjer ett litet allmänt kärleksrus i världen, jag tycker mig se vaga tendenser mot att det är helt okej att vara ungdomligt kär och barnslig, även om man är vuxen - både i verkliga livet och i medierna. Det tycker jag är fint, för vad är det som håller oss människor tillsammans? Jo, i grund och botten så handlar allt om kärlek. Familjen, vännerna och partnern. Den finns överallt och kanske kan cynismen träda ner till förmån för att fler tror, det kanske skulle bli mjukare då och ja, vad är väl bättre än att älska och att bli älskad?
Idag fyller min far år också, det är icke att förglömma, så varma gratulationer till farsgubben! Han delar för övrigt födelsedag med ingen mindre än Clint Eastwood som blir 81 år idag.

Mother's day

2011-05-30T22:06:00.004+02:00

Jag fick inte bara hem en underbar vargunge i eftermiddags - hon som var så uppspelt och gratulerade mig minst tio gånger igår - jag fick även en present, inslagen i chockrosa papper och snöre med ett kort till. Jag hade kunnat väta mina kinder, så rörd blev jag faktiskt. En kaffekopp med hjärtan på, köpt för egna pengar, det fick lilla mamma. Ja, det var tokigt fint.

I övrigt så färdigställde jag min litteraturuppsats under dagen och det gick snabbare än jag hade trott; medan karln i köket murade in vedspisen så knapprade jag flitigt på tangenterna utan att se åt solen och dryga 1400 noggrant utvalda ord senare blev tillslut min sista uppsats klar för terminen. Nu håller jag bara tummarna för att den ska bli godkänd så att jag kan tillgodoräkna alla poäng som ska skramla in under juni månad.

Jag tog en sväng med fyrhjulingen så fort jag hade låst huset och det var så skönt att bara känna vinden dra i håret i hästsvansen och andas lite frisk luft. Solen värmde kinderna gott och händerna blev något solkiga av gummit på styret. Med det kan jag säga att jag längtar hett efter juni och lite ledighet.

Nu måste ja gå in och pussa vargungen god natt ännu en gång, hon mig alldeles lycklig i mammahjärtat!

Great expectations

2011-05-29T23:38:00.007+02:00

Jag har burit runt på min Charles Dickens hela helgen, men inte läst mer än hälften av vad jag borde. Saken är den att veckoslutet kom emellan och igår for vi till Karlskoga, som sagt. Det blev nån pava vin och ett par öl under födelsedagsfesten, så söndagen har gått i maklig takt, minst sagt. Saken är den att Charles Dickens "Great Expectations" står till grund för uppsatsen som ska lämnas in snart, och jag har läst boken, men för att kunna skriva en vettig uppsats krävdes en djupläsning. Ögonlocken har klippt dagen genom och jag ligger nu raklång på sängen och försöker att läsa innan det är dags att krypa ned för natten. Jag är olovligt trött och då är det inte bara för att det var kalas igår, det har varit en rätt utmattande vecka med alla tentor och inlämningar överlag. Musten gick väl ur mig.

Trettio år firade han som stod som värd i Karlskoga och tillsammans med hans käresta så hade de bjudit in hans närmsta; det var en salig skara med hockeyspelare (något jag aldrig tycks kunna komma ifrån) och det förvånade mig att de beter sig närmast likadant som de som jag hängde med för ungefär sju till tolv år sedan. Förutom idoga bröl och tråkig omklädningsrumsjargong så förvånades jag desto mer över hur ouppfostrade folk i allmänhet kan vara; det blev jämna grupperingar med en gång, det vill säga att de som kände varann väl hängde med varann hela aftonen och jag tror att ungefär tre ynka av femtio pers kom fram och hälsade trots att jag var den enda som var ny i det här sällskapet. Jag har högre förväntningar på folk. Träder jag in i ett rum eller en lokal med nya människor så anser jag att man i alla fall morsar på varandra - om än på avstånd och fördrinken i ett sånt här fall är ju ett ypperligt tillfälle att sammanföra alla inbjudna! Vad som händer sedan står väl skrivet i stjärnorna. Ja, det var en sabla skillnad från den föregående trettioårsfesten vi attenderade och om jag får säga min egna åsikt, så föredrar jag att man ser till att hälsa på alla (nya som gamla bekanta) innan festen kan börja, det må vara stelt i vissa sammanhang och långa rader att avverka, men isen är bruten och det är fan så mycket trevligare att ändå känna till relationen till värden/värdinnan samt ha ett ansikte och ett namn att koppla ihop. Annars kan man lika gärna förlägga en sån här fest till krogen där folk pratar med de som de känner eller vill lära känna, av någon anledning. Förutom den lilla detaljen så var det en fantastiskt generös fest på en fin lokal, härlig amerikansk buffé och skönt att komma iväg för en stund. Jag och min käresta fick tillfället att umgås och dessutom spenderade vi vår allra första natt på hotell.

Nåväl. Jag har helt klart högre förväntningar, och nu är det hög tid att läsa det sista för natten.

Vikten av att kunna pausa.

2011-05-27T17:43:00.004+02:00

Jag trodde att jag var nära nån slags hjärnblödning igår, så trött och stressad var jag. Ni vet, jag är så trött att jag knappt kan hålla mig vaken emellanåt, men har ändå svårt att komma till ro och sova. Jag har kört som en galning med två tentor, en inlämning och sitter nu med det sista som ska sättas in i min didaktikportfölj. Det vill säga att jag satte mig direkt efter (spot the error) tentan i förmiddags och möljde några timmar innan jag var tvungen att dra hemåt . Jag kommer med all säkerhet att få sitta hela kvällen med det här. Och inte nog med det, å imorgon måste jag sätta igång med litteraturuppsatsen som ska lämnas in måndag också, så nej det blir ingen rast och definitivt ingen ro. Vi är bjudna på 30-årsfest imorgon, i Karlskoga, dessutom. Tajmingen är helt underbar, som ni kanske förstår. Men, jag behöver också göra annat, för jag smäller snart av.

Vikten av att pausa är helt ovärderlig; jag har just kommit hem efter att ha hjälpt till med att ta in hästarna och efteråt dröjde jag kvar lite för att borsta och rensa huvudet - jag behövde andas lite annan luft, frisk luft, än den unkna doften som kurslitteraturen avger. Att sitta still så många timmar på raken är inte alls skönt och dataskärmen gör mig inte heller gott. Det gjorde susen att komma ifrån lite, och jag vann lite ny energi. Det var samma sak igår, en timmes ridtur och jag var på banan igen! Finns absolut inget bättre botemedel för mig, och det finns inget som gör att jag stänger av på det sättet heller. Det är världens bästa och mest väldoftande medicin jag kan tänka mig. Det är helt underbart att jag nu har den möjligheten, för om jag blott hade suttit på röven och pluggat så hade jag blivit knäpp, och så hade det blödit i skann på mig. Det ska väl också tilläggas att detta torde appliceras på det övriga livet med, för vi behöver alla pausa ibland, och då gäller det att finna den där fristaden som får en att ladda om. Nu värmer jag mig efter eftermiddagens skyfall med en kopp kaffe och skriver tills det att jag klickar på SUBMIT. Jag hoppas att ni får en fin helg om vi inte hörs!

Perenner

2011-05-25T20:15:00.001+02:00

Jag tittar bara in här någon minut eller två för jag är mitt uppe i gravt tentaplugg och är enormt lättdistraherad ändå. Samt hopplös eftersom jag bara vill fortsätta i trädgården. Snacka om blodad tand! Jag är väldigt öm i kroppen efter alla spadtag, anläggande av naturlig trappa i slänten där vi har delat på syrénhäcken samt sättande av diverse andra växter, som jag hoppas ska växa upp med mig. Jag ilade i alla fall hem idag och satte några perenner i gjutjärnskrukan vid groventrén efter ett riktigt långt pass med både litteraturseminarie och grupparbete där vi betade av Shakespeares Macbeth. Det är förstås inget man bara betar av så där, just därför blev det ganska dåligt också. Tidsbrist gör verkligen ingen Shakespeare. Men, struntsamma, fokus ligger på annat för närvarande och jag planterade även snabbt om mina kära, vita och rosa pelargoner på balkongen innan jag blev serverad finfina pannkakor med jordgubbssylt som han hade gjort. Klockan bara springer! Alldeles nyss var det eftermiddag och jag var på väg hem; ösregn och ett stopp på Plantagen för lite ny p-jord och kik på rabarbern jag ska köpa. Nåja. Jag behöver fler timmar på dygnet, alternativt att arbetsbördan i skolan ska tunnas ut och jag kan fortsätta med det här, här hemma.

Jag måste verkligen fortsätta plugga nu. Önskar er en fortsatt fin kväll!

Like a rolling stone

2011-05-24T10:27:00.002+02:00

Det duggar lite, är småkyligt inomhus och jag är helt öm i hela lekamen efter gediget trädgårdsarbete igår kväll. Jag planterade en syrénhäck modell mindre av idel rotskott, som jag fick kämpa med att gräva upp samt putsade den befintliga syrénhäcken längst bort på 'gräsmattan' mot torpet (som är originalbostaden på gården). Han röjde med röjsnöre och röjsåg och det ser riktigt tjusigt ut nu. Det är en vildvuxen trädgård med tonvis av ogräs och ingen som helst ordning på växtligheterna. Men, det går ju framåt och nu önskar jag bara att det regnar på under dagen så att inte åkermarken behöver vältas (efter att det bildades en skorpa eftersom det blev så varmt strax efter att det såddes) också.

Jag är fjättrad vid mina (förbaskade) studier idag, men jag är hemskt sugen på att trava ut och fortsätta. Men, jag ska hålla mig i skinnet tills det blir kvällning och tills det så vill jag avsluta med att gratulera min allra bäste Bob Dylan som fyller jämna sjuttio idag. Det är anmärkningsvärt. Jag har dock bara sett honom live en gång, och det var i Globen för ganska precis elva år sedan. Samma kväll som en vän till oss dog på slottet efter en olyckshändelse, så den ljumna majkvällen glömmer jag aldrig. Dels för att jag var helt salig för att lyssna till Bobs underbara gnisslande och ljuva skramlande ett par timmar med de allra bästa av ord till och dels för att sorgen hamnade blytungt över ett sällskap som just hade haft väldigt trevligt tillsammans. En riktigt bitterljuv kväll, som jag aldrig glömmer.

Ny adress

2011-05-23T09:15:00.004+02:00

Tänk, jag har verkligen haft en helt fantastisk helg sånär på en ordentlig urladdning som skedde igår eftermiddag. Irritation som uppstod när en simpel diskussion tacklades som om den skulle vinnas och min enda intention var att han skulle lyssna på mig - mötas liksom, för åsikterna vi har är ibland som natt och dag. Och det är acceptabelt, men det spårade ur, som det så lätt gör när känslor är inblandade. Jag kände mig nödgad att vara en smula dramatisk och det fick också en positiv konsekvens även om det var jobbigt att känna att känslorna vällde över där vid vägkanten. Vi lär oss, att kommunicera, små steg framåt hela tiden. I övrigt så var ju helgen helt fantastisk! Hästen och jag tog ju en tur i fredags, jag blev bjuden på grillat och rödvin två dagar i rad, skönt väder och min syster och hennes två söner förärade oss med en finvisit under lördagen. Men, det som etsade sig fast var givetvis vår urladdning. Vi är som plus och minus vi, så när det smäller så smäller det ju ordentligt. Men, dynamiken och att vi är som det är gör också att det är helt fantastiskt för det allra mesta. Och det trots att vi är mitt uppe i renovering, omstrukturering överlag, han får spela rollen som bonuspappa from att vi flyttar in på heltid och att jag stressar med att vara en fattig student, som har mycket att göra på mitt håll. Vi kommer nog att ta oss igenom allt, bara vi har viljan. Snart finns vargakvinnan på en ny adress. Jag längtar som en tok efter att få samla allt jag älskar på en plats.

Den subjektiva sanningen

2011-05-20T13:32:00.003+02:00

Inför det åttonde och näst sista seminariet i Literature & Culture blev vi ombedda att se filmen Matrix (1999) och det kan ju tyckas vara något märkligt för en sådan pretentiös lektion, men om man bortser från alla specialeffekter från nittiotalet, ja actionscenerna överlag och att det här är det enda som stenansiktet Keanu Reeves verkligen har rott hem samt att den kanske inte är aktuell idag, så gick två timmar med sån lätthet. Det finns väldigt mycket att fundera kring och diskutera och jag har nog aldrig hört maken till sådan name-dropping under ett seminarie i litteratur. Dessvärre har vi en närmast oduglig kurslärare som avbryter alla intressanta diskussioner för att prata om det hon tycker är värt att prata om och poängtera. Visst, jag förstår varför, men det utvecklande som kommer med att sväva iväg lite är också bra. Det är trots allt gamla idéer, som Postmodernismens här har tagit sig an i sitt skeptiska uttryck, Nietzsche bland annat, kom på tal, med frågan om varför sökandet efter sanningen alltid är så väsentligt - den är subjektiv hur vi än ser på det, vad Matrix betyder och alla ledtrådar de har petat in i manuskriptet, att faktiskt kunna skilja på drömmen och verklighet samt en massa annat som involverade filmen och dess huvudsakliga budskap med referenser. Fast, jag tycker att de kunde ha utvecklat det mer istället för att blott smälla på mer action i sina uppföljare till vad som blev en Matrix-trilogi. Det faller platt som ännu en actionrulle, i alla fall för de som faktiskt tycker att det är intressant när tankarna ändå väcks och att inte bara önskar att slösa bort tiden med att se på blaj. Det finns ju nog av den varan ändå, både i livet och på den vita duken. Ännu en subjektiv sanning. Hur det än är så kommer det alltid att finnas människor som uppskattar det enkla och de som vill konstant utveckla saker; jag måste nog säga att jag inte fattar den enkla vägen - det är platt och det är inte heller kvalitet för mig. Jag behöver utmanas, mentalt, ideligen och rota i filosofierna för att hitta egna vägar i djungeln.
Nu, mina vänner, är helgen kommen och jag ska strax packa sjömanskorven och fara ut på landet. Första stoppet blir stallet och jag / vi landar sedan hos grannen på fredagsmiddag,

Wanderer Above The Sea Of Fog

2011-05-19T22:38:00.003+02:00

Caspar David Friedrich - Wanderer above the sea of fog

Det är förbaskat mycket som far genom skallen just nu, och jag försöker att ha alla bollar i luften samtidigt. Men, det är som om något har skett med mig för jag har aldrig känt mig lugnare än vad jag gör, och jag filtrerar bättre än någonsin. Jag är disciplinerad, trots att stormen yr. Frågorna rasar dock i mitt inre, jag kämpar med att få nån rätsida på hur jag ska tackla dilemmat med att vargungens pappa flyttar drygt sextio mil bort för att spela två år i den allsvenska ligan i hockey; hur jag ska göra så att vargungen känner sig trygg hos mig och om det innebär att rycka upp henne från rötterna hon har här i tokstan? Det måste kanske ske för hennes skull, men också för att vårt liv tillsammans ska fungera och vara drägligt. Det är fortfarande svårt även om jag har smält själva flytten han gör i augusti, och så kommer jag på att vi ska flytta också i sommar; det innebär ännu en förändring. Inte nog med att en och en halv ska bli tre, det är dryga två och en halv mil bort och jag ska slå ihop mina påsar med en man. Ja. Det är väldigt mycket på en liten tallrik. Jag blir även lite irriterad, men jag lugnar mig och tänker att om jag lyssnar till mitt hjärta så kommer det att leda mig rätt. Jag tror på det, för jag har erfarenhet nog att säga att jag vet vad jag håller på med. Jag tar inga förhastade beslut, varken för mig eller för vargungen. Vi kommer däremot att få det riktigt fint på landet och hur mycket det än blåser så kommer hon att ha mig. Hon kommer alltid att ha mig att hålla i när det blåser.

Jag måste ha tilltro, och jag måste våga tro att det ska lösa sig till det allra bästa, men det kommer inte utan ett konstant arbete. Försvarsmekanismerna har satts i spel; det förekommer få seriösa diskussioner, tramset är alldeles för nära, men jag måste vara tålmodiga och övertyga henne om att jag kommer att stå kvar oavsett vad hon känner. Jag måste vinna hennes tillit, på den här nya fronten. Det kommer, det är jag helt övertygad om.

Nej, nu ska jag nog spinna vidare på den bra men smått oförståeliga energin jag har och skriva två kompletteringsuppgifter för seminarier jag missade i januari. Jag smider alltså medan järnet är varmt. Imorgon har jag det näst sista seminariet för terminen, i litteratur, sen är det bara uppgifterna i didaktik, de tre tentorna och Dickens-uppsatsen kvar innan sommaren, som börjar den första juni om allt går som planerat. Det är bara att hänga i, för nu är det hektiskt mest jämt.

Det är tur att jag har nära till skogen, till hästen jag rider och att jag har älskat folk omkring mig. Utan det, den, dem och er hade jag kanske rämnat lite.

För om det är något i den här soppan som verkligen stör mig, så är det att jag känner mig hjälplös. Jag kan inte annat än att göra det bästa (som är?) och försäkra henne om att det kommer att bli bra - samvetet gnager liksom bara vidare. Och jag är så långt ifrån egocentrerad i mina tankar just nu.

Topic proposal

2011-05-19T09:08:00.003+02:00

Jag har lämnat vargungen på skolan och sitter här och funderar på vad min uppsats i litteratur ska handla om. Jag måste lämna in ett "topic proposal" idag, en uppsats baserad på Charles Dickens "Great Expectations" och jag har än så länge bara ett blankt papper. Jag har någon slags tunghäfta i huvudet för tillfället - kanske sitter den onådiga tunghäftan kvar från igår när jag genomförde min presentation av B-uppsatsen, under mitt sista och avslutande seminarium i Linguistics. Det gick dock ganska bra ändå och jag vet ju att jag kan, jag bara måste genomföra det gång på gång trots att det känns obehagligt. Jag tycker att det är rätt besvärligt att prata inför mina "jämlikar" på universitetet och dessutom bli bedömd av kursläraren. Det gör mig lite nervös. I övriga skolsammanhang har jag inga som helst problem med att snacka goja framför folk. Ja, med goja menar jag i och för sig att ha lektioner i svenska och engelska. Det är ju allt annat än goja det.

På tal om goja och trams så märker vargen hur hon sitter i rävsaxen mer och mer; och med det menas att den lömska svartsjukan kryper fram i vardagen och att jag blir lite sur om ett sms uteblir på några timmar. Jag känner mig sårbar, för jag älskar så mycket och även om det är en underbar känsla att hela magen vänds ut och in bara jag tänker på honom så är det hjälplösheten som får mig att vackla något. Jag står här med ett blottat, bultande hjärta och han har makten att krossa det. Det ligger oskyddat i hans starka hand. Nu är jag inte orolig på något vis, men känslan att jag är sårbar är svår att hantera för någon som alltid skyddat sitt hjärta genom att, klyschigt nog, alltid vara den som sårar och sticker först. Det är något jag får lära mig att leva med. Precis som jag får lära mig att leva med att en relation är ett konstant arbete, oavsett hur himlastormande det än må vara. Två människor, två viljor och en väg. Det är omöjligt att vandra på en helt friktionsfri väg.

Jag ska nog ta och skriva något om Pips relation med Estella, ja så får det nog bli. Sånt ligger mig ju närmast och varmast om hjärtat just nu. "It was the best of rides, it was the worst of rides"

Valfritt

2011-05-18T10:10:00.006+02:00

Jag läser DN till morgonkaffet och reagerar positivt på att det diskuteras så mycket om skolan just nu - inte nog med att jag och mina kursare pratar om det dagligen och att min utbildning till lärare gör detta extra intressant alltså. Det var en intressant ledare, och jag instämmer med att både valfriheten och diskussionen kring skolan är positiv. Skolan är i kris, låter det som, men samtidigt så tragglar alla lärare och ledningar på i skolorna landet över. Det är något som sker, men det är svårt att avgöra hur vi ska hänga på all utveckling som skett de senaste femtio åren som skolan sägs ha blivit sämre. Det finns ju också ett komplext samhälle som har förändrats drastiskt; ingen barnuppfostran är så strikt som den kanske var och värderingarna bottnar sig i helt andra grunder idag. Individualismen är mer påtaglig än någonsin och inte som förr, när den ramades in ganska hårt, även om det fanns de som gjorde försök att bryta sig loss. De flesta uppskattar ändå att stöpas i samma form, för att inte sticka ut, och om man ska sticka ut ska man bo på rätt ställe och vara i närheten av andra som sticker ut. Är det då att sticka ut, om alla sticker ut på samma sätt? Den här individualismen gör det svårare för oss lärare att undervisa, för den gamla termen 'respekt' ser inte alls inte likadan ut. Vill man skolka så gör man det, förr var man räddare för konsekvenserna och innan min tid fick man gå ut bakvägen utan studentexamen om man inte skötte sig på gymnasiet. Det har hänt så mycket och jag är nog lite gammaldags, men att jag blev hårt hållen på vissa saker har ändå fört mig framåt. Jag har dessutom alltid varit egen, även om pappa hävdar att jag inte ens kunde gå ut i en mössa som inte ens liknade alla andras när jag var liten. Men, det var när jag var liten, då är det okej att inte vilja sticka ut tycker jag. Det är nog så svårt att växa upp ändå, med allt tryck som kommer från och med strax innan puberteten och sedan allt som sker när man utvecklas till en människa med alla dess behövliga komponenter och tillbehör. Det är inte lätt att växa upp idag, man ska både vara det ena och det andra och redan från tidig ålder präntas man in med att man ska 'vara någon'; det kan enligt mig ses som individualismens baksida. Man ska inte bara smälta in i samhällets grupp, man ska sticka ut tillsammans med alla andra.

Jag tycker att det är valfritt hur man gör med sina barns uppfostran, men av erfarenhet som lärare så skulle det behövas mer ramar, lite mer disciplin och mer kunskap om vad skolan innebär. För barn och absolut föräldrar, för det är omöjligen enbart politikers och lärares fel att skolan blir sämre. Hade vi fått ägna mer tid åt att undervisa och inte åt att tjafsa med ungarna, hade det sett annorlunda ut. Dessutom, att ideligen behöva lösa diverse sociala problem och resursbrist som yttrar sig på olika sätt, är ett problem som definitivt landar hårt på politikernas bord. Skolan är fundamental för ett samhälle, den måste ju fungera! Sen vill jag verkligen hoppas att diskussionerna idag kommer att få skolan att bli bättre överlag. För vad är det frågan om, kan vi inte i ett välfärdsland ha bra skolor?

Det är ett väldigt komplext problem och det ser dessutom olika ut beroende på vilken kommun vi snackar om. Det känns trist om jag ska leta jobb enbart efter postadress, för i dagsläget är det omöjligt att jobba utan att knäcka extra som socionom / psykolog / polis; och nej, det är inte vad jag utbildar mig till eller för. Jag vill undervisa, så att era barn ska lära sig något i två av kärnämnena.

Avslutningsvis, det är bra att det finns möjligheter att välja skola efter vad man själv tycker och tänker. Det är en valmöjlighet vi ska vara glada för att vi har. Ni vet, i vissa länder får man inte ens välja vad man ska ha på sig i skolan. Det finns inget kommunikationsbaserat klassrum och så vidare; så ska vi ha det så bra och (val)fritt så får det tamigfan ta och fungera också. Annars är det ju lika bra att vi går tillbaka till den tiden då man agade fram svaren. Sedan den eviga diskussion gällandes skolpengen som kanske hamnar i privat ficka när det kommer till friskolor... För mig känns det som att man inte vill ha elitskolor, men just därför är det kanske positivt att det inte kostar? Alla kan fortfarande söka dit, är det verkligen det essentiella att det går under ett aktiebolag etc? Är det kriminellt att som skolledare ta ut en förmånlig lön när man har en riktigt fin vision för framtidens unga och faktiskt ser till att något händer på den vägen? För egen del kanske de trötta kommunalarbetarna inte känns som de bästa förebilderna för mig och mina barn, men om det bara blir bättre för ALLA lärare så kanske det också blir roligare att jobba. Oavsett om det är kommunalt eller privat. Erbjuder skolan sen en viss inriktning och resurser och sen missar att infria det, så är det väl bara att bojkotta; jag tycker fortfarande att valmöjligheten är enbart positiv. Så länge mitt barn har det bra på en friskola som infriar sina löften så är jag nöjd. Sedan är det mitt ansvar att se till att hon sköter sig i skolan också. Punkt slut.

Too cool for school

2011-05-17T18:53:00.004+02:00

Jag är helt mör, och vädret är helt hopplöst. Det har varit mulet men ljummet, det har regnat småspik, det har varit soligt uppehåll och nu senast innan solen kom fram igen så haglade det. Allt detta under en dag. Idag är vi på landet, den lilla kände sig krasslig och fick stanna hemma och den stora är fri från seminarier och ska i detta nu förbereda en presentation på uppsatsen inför symposiumet imorgon. Anledningen till att jag är mör är för att jag har jobbat lite (krattat ihop gammalt halm som legat under det enorma, tunga vintertäcket ute på viltvallen) och sedan tagit en ridtur i skogen med den vita springaren. En riktigt skön dag är snart till ända och aftonen hägrar. Med mina två kärlekar i ett landskap som är underskönt; ja jag har det sjukt fint. Igår när jag var ute en vända med bilen så lyste den stora månen upp fälten, dimman låg tät på sina ställen och det var andlöst vackert. Nästan magiskt. Eddie Vedder ackompanjerade med sitt soundtrack till Sean Penns film Into the wild. Och trots den stora månen så sov jag som ett barn. Som jag för det mesta gör i hans famn förvisso, men jag kan äntligen säga att jag sover bra om natten. Det har tagit mig många år, för liksom många andra är jag orolig om natten. Jag hoppas på mycket vila ikväll, för jag behöver det inför min stora omstart; för det kommer fler tentor och uppsatser inom (väldigt) kort. Vi får se om den fulla månen ställer till det inatt eller inte.

There is no remedy for love but to love more

2011-05-16T15:58:00.001+02:00

Henry David Thoreau yttrade de kloka ord en gång i tiden. Han tillhör för övrigt en av favoritförfattarna, jag har läst många av hans verk och de tillhör de som jag först slukade i mina yngsta år som bokmal. Idag har jag inte samma ro eller tid för det, men jag älskar fortfarande att läsa och jag hoppas på att när jag har avslutat mina fem år med studier, så ska det intresset infinna sig igen, och jag ska hinna med.

A truly good book teaches me better than to read it. I must soon lay it down, and commence living on its hint. What I began by reading, I must finish by acting.

Ja, ett år har det gått idag, ett år med kärlek och vuxenrelation. Och det är faktiskt allt jag tänker yppa om den saken. Jag var på ett smärre horribelt morgonhumör, så det var ingen vidare start på dagen. Oavsett vad dagen har erbjudit och kommer att innehålla. Jag har gjort tentan, kom nån kvart för sent på grund av tågen. Det kändes för övrigt redan lite ovant att åka, efter två månaders praktik tio minuter från lyan, men det kommer man in i precis som allt annat igen.

Aim above morality. Be not simply good, be good for something.

Nu är vargungen hemma igen, mitt andra hjärta.

Veckoslut

2011-05-15T21:40:00.005+02:00

Det var meningen att jag verkligen skulle hårdplugga den här helgen eftersom att jag har tenta imorgon, men det har inte riktigt blivit så. Jag har förvisso pluggat både igår och idag, men inte så där hårt att jag storknat direkt. Bloggen har legat nere, därav mitt långa uppehåll och sedan så har jag försökt att njuta lite också. Idag red jag ut på den vita springaren, och det var helt underbart att få kliva i chapsen och låta honom sträcka ut i galopp under mitt säte. Det var den första av många uteritter som väntar. Vädret har varit ostadigt här; ömsom regn och ömsom solsken - det har inte kunnat bestämma sig riktigt. Men jag har ridit ut stormen, och har aldrig känt mig lugnare. Livet ter sig märkligt för vargen. Underbart likaså. Jag har också hjälpt till med att grusa och bredda gårdsplanen här, ätit finfin lördagsmiddag med min käre och inmundigat gott rödvin, åkt på midnattstur på fyrhjulingen och viltspanat samt just ätit grillat vildsvin medan hockeyfinalen pågår. Jag har det fint och jag känner mig lugn trots att det är tenta imorgon.

Dagen idag är också på dagen ett år sedan jag träffade min käraste och jubileumet stundar. Det vill säga att vi sprang på varann av en slump då han dök upp på jobbet, för ett år sedan idag och imorgon är det ett år sen den där ljuva promenaden runt slottet, det var runt tio grader varmt och jag föll handlöst utan att begripa ett skvatt. Ett år av kärlek med ömsom gräl och härliga stunder, som det ska vara. Framförallt så är det VI. Vi och ingenting annat. Vi som besannar tredje gången gillt.

Betessläpp

2011-05-12T13:46:00.000+02:00

Jag känner mig lite som en kossa som just släppts ut på betessläpp, för lyckoruset som precis infann sig var makalöst. Jag är ute på landet, valde att lämna stan och mina bekymmer igår efter att jag hade knåpat ihop åtminstone femtonhundra ord på uppsatsen, med gråten i halsen pga hopade problem som gör min himmel molnig. Det var längesedan jag ägnade så mycket tid åt att reflektera och analysera situationen som är uppstånden, men det gjorde också att det rann över igår. Jag har ju en kille också, att tänka på, och det är han som blir drabbad i det här läget. Det förstår jag är mindre enkelt. Jag sov tills jag vaknade och satte mig sedan ner och skrev ett par sista timmar; nu är uppsatsen mejlad till de i min responsgrupp - och jag kunde välförtjänt ta en härlig paus. Jag ilade ner till hagarna och gosade lite med mina favoriter, de vackra hästarna. Åh, det är underbart. Jag älskar deras mule, deras doft och allt annat som kan tänkas innefatta hästen. De är underbara varelser och de får mig att må fantastiskt. Solen skiner som attan och jag sitter i skrivande stund på balkongen, ser ut över viltvattnet och jag ser hur småfåglarna besöker fågelhuset vi har satt upp. Kaffet är bryggt och ja, det här är livet, på riktigt.

Smolken i bägaren är att jag inte kan ta det riktigt lugnt, utan att jag känner rastlösheten gnaga oavbrutet. Jag måste försöka slappna av mellan varven, annars kommer jag aldrig att orka med.

Jag kan åtminstone glädjas över att disciplinen i alla fall finns hos mig. Och att det är andlöst vackert här ute och närheten till natur och djur gör mig LYCKLIG.

Manhandled

2011-05-11T16:51:00.003+02:00

Inte nog med att jag har tre eller fyra tentor att plugga till, tre uppsatser (en är under process som ni vet), en maffig bok att läsa klart, x antal dokument som ska slängas in i VFU-portföljen och seminarier i litteratur och kultur, lingvistiskt symposium med en fem minuter långt presentation, slutseminarier i didaktik och de fem skjutproven att greja i maj; jag ska förbereda för flytt till en annan kommun, se till att jag kommer igång med sommarjobb och -kurs också. Allt detta innan jag fyller 31 och nu las det ännu ett dilemma på hög. För allt det andra hänger ihop och bara måste grejas. Utan att jag får hjärnblödning. Jag är på vippen att få magkatarr känner jag och när jag vaknar på morgonen känner jag mig blåslagen och hjärnan tycks bara ha fått vilat i några få minuter. Det nya dilemmat är jättestort och främst för att det innefattar vargungens välbefinnande. Det kan bli tal om en flytt hos min före detta hälft och det innebär att jag äntligen blir mamma på heltid igen, men att det finns ett överhängande logistiskt problem med det hela. Ska hon gå kvar i skolan trots att vi byter kommun och hon bor hos mig jämt? Jag vacklar, jag har mycket i huvudet sedan innan och snart kokar det över. Men, det får inte göra det för jag har ca sexhundra ord kvar på min uppsats och min kära vän Nina kommer kaffe strax. Sa jag det att jag jobbat åtta till sexton idag, besiktigat bilen och haft en överjordiskt irriterande engelskalektion med niorna också?

May 10

2011-05-10T20:45:00.003+02:00

Ja jäsiken. Idag är det fem hela år sedan. Det är fem år sedan mitt hjärta gick lite sönder. Det hjärta som är helt ihoplappat idag och inte alls bryr sig om det förbannade dumhuvudet som försökte att krossa mig då. Jag har gått vidare och ja, det tog ju sin tid förstås. Jag är ju till och med stormkär idag, och det trodde jag sällan att jag kunde bli när det var som dystrast. Det slog mig nämligen i eftermiddags när en av mina elever frågade vad det var för datum och jag fick genast en kall ilning längs med ryggraden eftersom det varit ett sådant stigmatiserat datum för mig under dessa år. Men, idag får jag lov att sätta en helt ny stämpel på den här dagen och det är dagen då det lossnade totalt med mitt hagelskytte. Jag måste säga att jag är hemskt nöjd med aftonen på jaktskyttebanan, för när man skjuter bom på färre än tio av femtio skott, då är det läge att vara riktigt glad. Lite energi vanns också, för nu krävs det koncentration för att knåpa ihop uppsatsen jag tragglar med. En dag kvar, sedan är det deadline nummer ett.

Det allra bästa med kvällen är att nu fick jag lite extra självförtroende och det gör banne mig susen för vargen när hon ska prestera vidare. Så, håll era tummar för att jag får ihop skolan också!

Wind beneath my wings

2011-05-10T10:32:00.004+02:00

Jag hade en bra lektion nu på morgonen, med sjuan jag har arbetat med de senaste veckorna på min praktik. Det kändes skönt, och nu är det bara en lektion kvar innan jag lämnar tillbaka klassen till min handledare. Det kommer att bli tufft nästa vecka, ja det har redan börjat då jag skriver, eller jag försöker att skriva klart min lingvistiska uppsats. Ett steg framåt i alla fall då jag redan har börjat och har upptäckt att det är ganska skönt att kunna slå upp dokumentet och det är allt annat än blankt när jag ska sätta igång. Det tog mig bara fyra år att inse, att det inte alls är bäst att alltid arbeta med kniven på strupen (även om jag fortfarande hänger över på den sidan) och att göra allt på en gång. Små, små steg. Jag är inte så lättlärd som man kan tro, och ja, vad är det man säger om äldre hundar?

Men, nu finns det inga genvägar. Jag bara måste!

Nötskrika alldeles intill mig på träbänken, vid vilvattnet. Där var han och jag.

Fåglar är något jag tycker om. Jag älskar deras kvitter på våren och sommaren och jag tycker att de små (det vill säga blåmesar, nötväckor, talgoxar och så vidare) är väldigt söta. Just därför har jag och min älskade vargunge renoverat eller restaurerat kanske är ett mer passande ord, ett gammalt fågelhus och målat det herrgårdsgult, fågelfröna är även ilagda och nu är det med spänd förväntan som jag önskar att se fåglarna äta när jag råkar befinna mig i köket. Dock inte så mycket denna vecka, då jag bara måste ägna den åt studerande i stan, för att få det jag ska gjort. Hårda studier. Hårt liv. All work and no play. Det måste givetvis göras hursomhelst och dessutom måste det vara runt tjugofem grader ute. Inte ett sablarns moln på himlen; som om det var en enda stor retsticka sittandes där uppe. Jag tycker att det är skönt att det blir svalare till helgen... Var är regnet när man behöver det? Åkern behöver det också.

Ikväll beger jag mig till skjutbanan för den sista lektionen i skytte, sen är det upp till mig att öva vidare så att jag kan skjuta upp någon gång snart. Ja, det är nu det blir nervöst på riktigt.

Det mesta i mitt liv handlar ju om att jag snart ska flyga med egna vingar.

3 am

2011-05-09T08:39:00.003+02:00

Vargtimmen hade precis dragit igång, kroppens aktivitet som lägst under dygnet och jag väcktes av ungen min; hon inledde vargtimmen och sin måndag med att kräkas. Stackars liten. Hon ställde sig i duschen strax därefter och jag somnade om så snart läget var under någorlunda kontroll. Hur hade jag pallat att ha ett spädbarn som väcker mig under vargtimmen? Inte alls tror jag, för jag var inte riktigt vid medvetande när jag blev väckt inatt och skulle ta hand om det nerkräkta hallgolvet. Nåja. Måndagen är alltså kommen, och jag ska försöka att plugga till lunch då vargungen blir hämtad till förmån för den påbörjade pappa-veckan och jag måste kila till skolan och hålla min nittonde lektion i engelska med klass 9a. Sedan utvecklingssamtal, visning av lägenheten och ja, det rullar på. Måste klämma in ett par tvättmaskiner också. Mm. Pust. Jag känner mig fortfarande nyvaken, och det på grund av att jag inte sovit ordentligt sedan vargtimmen någon gång. Men, jag vill önska er en riktigt fin dag och passa på att gratulera fina Elli på 28-årsdagen!

Vårkalas

2011-05-08T22:45:00.005+02:00

I spänd förväntan på det nya tåget.

Klart man ska få en snuttefilt i formen av en kossa av moster.

Vargungen och hennes favoritsyssla på landet; rasta fyrhjulingen.

Det är ljuvligt när det årliga vårkalaset på Gröna Lund välsignas med sånt underbart väder, återigen. Föregående år har det varit snäppet kallare och någon gång bjöds vi på en riktig blixtskur, men i övrigt så har det varit soligt. Vårkalaset är något som lockar många, både kända och okända Stockholmare och jag har ynnesten att få ett åkband jag med. Vargungen älskar det och jag älskar att kunna göra det för henne; ge henne en heldag med så många karusellåk hon bara mäktar med. Köerna var dock långa i år, bara att köpa en mjukglass tog en tjugo minuter. Kön till det uppfräschade Blå tåget tog nästan förti minuter och i kön till Kvasten var det både rabalder bland ungdomarna och sedan ett smärre tekniskt fel som uppstod precis när grindarna skulle öppnas för oss. Tack och bock att det inte var Fritt fall som bjöd upp. Det vart en lång men redigt fin dag. Bilen stod prydligt parkerad på Karlavägen och det var gudaskönt att slippa åka tåg. Bilen gick också ned till Trosa under fredagen och jag mötte min några veckor gamla systerson Mio; ett sånt litet mirakel. Olik sin bror som föddes med samma mörka kalufs som mamma, men desto mer lik sin kusin som också var rödlätt med mindre hår. Det var en mysig eftermiddag och kväll. Bilen gick fram och tillbaka, och hit. Vi är nu hemma i byn igen efter en helg som har inneburit allt detta flängande, mellan Södermanland och Stockholm. Jag trivs verkligen bäst i det förstnämnda, det är där mitt hjärta finns. Disciplinen gällandes skolan har uteblivit, den har fått stå tillbaka för familjen och kärleken. Jag åkte från min kärlek nyss, och han tog med sig geväret och satte sig på rävpass. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få vara med honom precis nu. Det har varit en omtumlande helg känslomässigt, först nu när det är åtta dagar kvar tills vårt ettårsjubileum som ett par så känner jag att jag vågar släppa på alla bromsar. Det stod klart för mig under en stjärnklar himmel igår. Men det berodde också på att jag fick se lite av hans himmel. Våren är vår.

Trepartssamtal

2011-05-06T11:28:00.004+02:00

Inte fattade väl jag att det här trepartssamtalet med mig, min handledare och kvinnan från universitetet skulle vara ett sådant avgörande samtal för resterande av min utbildning; dvs att hon deklarerade i slutet att jag nu skulle bli godkänd på min verksamhetsförlagda utbildning utifrån det här och mina veckor på skolan. Jag sitter här i lärarrummet med en gigantisk spänningshuvudvärk efter en mardrömsmorgon där allt strulade samt att min lektion hastades ihop, på grund av bland annat den här vargen som är något oorganiserad i vanlig ordning och diverse tekniska problem i allmänhet. Men, jag är alltså godkänd och mina 9 p i den pågående verksamhetsförlagda utbildning kommer att sitta fint bland mina övriga studieresultat. Jag fick dessutom berätta vad jag anser är mina starka och svaga sidor och man kan väl säga att bägge sidorna är visualiserade i min undervisning. Och i det verkliga livet för den delen. Så jag vet var jag står och jag vet var jag ska. Jag vet också vilka hinder jag måste ta mig över, även om de flesta sitter i mitt huvud. I huvudet som jag nästan jämt har huvudvärk. Efter mina egna trepartssamtal. Det är flera röster som hörs, även om det kommer från samma källa. Jag. Mig själv. Vargen.

Det är så himla många tankar som far genom mitt huvud varje dag, varje timme, varje minut - det är allt från högst privata känslor om mig själv, mina olika slags relationer, konflikter som måste lösas, kunskap som ska matas in, analyseras och förstås, praktiska detaljer som måste lösas och gud vet allt. Mitt i det här står jag, människan framförallt, och jag önskar mig bara lite lugn och ro. Nu kan jag i alla fall med glädje bocka av en annan sak och det är så det är just nu, beta av sak för sak....

Fredagen betas av just nu. Helgen kommer med både nöjen och förpliktelser.

Vardgslyx

2011-05-05T12:26:00.001+02:00

Det är inte mig förunnat att måla naglarna utan att ha en tidsfrist som håller på att gå ut eller strax innan jag somnar på kvällen, att läsa ett inredningsmagasin ostört, att ligga kvar i sängen och ömsom läsa kurslitteratur (läser Dickens Great expectations just nu) och ömsom slökolla på webb-TV. Sen att jag verkligen behöver det här, men inte riktigt kan slappna av ändå är en annan femma. Måste jag inte vara någonstans? Måste jag inte gå upp och göra något annat nu? Just det, om två och en halv timme ska jag till sjukgymnasten också. Men för nu, bara lite vardagslyx för mig. Ville bara säga det.

Rum med utsikt

2011-05-05T07:29:00.000+02:00

Bilden är tagen på min killes mormors landsställe i Laxne; en oerhört charmerande liten gård med ljuvlig utsikt och ja, allt man kan tänkas behöva för en tillflykt i tillvaron. En utsikt över vatten, en röd lada, ett närliggande gods med vackra ägor och ja, för mig är det här blott ljuvligt. Sörmland med.

Jag strejkar idag. I alla fall skolmässigt sett då jag är hemma från VFU:n, men det kan också tänkas vara helt okej då jag, som sagt, har två basgruppsdagar att attendera den här perioden, men skippade ju den första och den andra stundar i nästa vecka någon gång när jag har schemalagt en av de sista lektionerna med niorna. Jag behöver vila mitt huvud från all problematik på skolan idag, och det finns att göra här hemma med ska ni se. (Jag ska se om jag faktiskt får iväg mina två kompletteringar som ligger här och skräpar. Sånt tråkgöra.) Nåja, det kan ju behövas en liten andningspaus ibland och huvudet håller absolut med, för det värker något. Jag skickade in det nödvändiga dokumentet inför trepartssamtalet imorgon; ni förstår, det kommer någon nisse från universitetet för att studera mig som lärare, med efterföljande samtal. Jag och min goda handledare - jag undrar om vi kommer att grillas? Vi har haft fullt upp med att lösa andra problem, mer basala, så prioriteringen har kanske inte legat för att skriva utförliga handlingsplaner direkt. Det är i och för sig ganska lätt att skriva en sådan utifrån den kunskap jag redan har, det blir mycket fantasi då när det är vad jag tycker och tror, men när jag möter problem som jag har gjort så måste man ändå tänka utanför lådor, se till den blotta individen och jag har kanske inte haft den största fokuspunkten riktad på ämnesdidaktiken under den här perioden som hittills förflutit. Så är det, ibland måste man kliva lite snett i sin roll som pedagog.

Eftersom jag närmast avskyr det lärar-stigmatiserade uttrycket om att "bära olika sorters glasögon, beroende på ändamål" så tycker jag att det går lika bra att se det som ett rum. Med utsikt och insikt. Det fina i kråksången är att det ändå handlar om hur man ser på det.

Ibland är det viktigaste att få eleverna att må bra i klassrummet. Precis som jag själv måste göra. I eftermiddag redovisar vargungen och hennes klass sina SO-arbeten för föräldrarna, efter det beger vi oss raka vägen ut på landet. Vi behöver lite frisk luft nu, som hon brukar säga.

A country path in spring

2011-05-04T18:58:00.002+02:00

Ja, när det rämnar så gör det ju det. Det rann över av allt tjatter i skolan idag; jag blir en aning för involverad i problematiken för att lämna om en vecka och det kändes inte alls bra - dessutom är det tokigt svårt att få till bra lektioner med eleverna. Det är frustrerande, för det handlar inte om mig längre. Nej, det gör det verkligen inte. Dessutom så uppdagades det en massa härliga jobb, så stressen slängde sig på mig och mitt under personalkonferensen när de nya läroplanerna med nytt betygssystem dök upp så blev det för mycket. Jag var tvungen att gå. Nja, närmast rusa därifrån och sedan hämta vargungen med en himlans fart. Jag stod inte ut, jag ville rycka ut alla hårsäckar och slog därför en kort lov förbi firman där han jobbar. Men jag vet inte om det var någon bra idé; jag behövde ösa ur mig och det kanske inte är hans favoritmoment här i världen. Han undrar bara vad som hänt, vad är det nu och så vidare. Det går ju inte att förklara rätt uppochner, och jag vet inte om det kommer fram här heller? Jag har så mycket på mitt förbaskade bord, och stressen tar aldrig semester vad det verkar. Inte jag heller. Det är frustrerande, mina vänner. Jag har så mycket att jag kreverar ibland. Ibland är det ok. Nu går tvättmaskinerna varma och vargungen äter skorpor till kvällsmål samt ser andra filmen om prinsessan som Anne Hathaway spelar. Snart ska jag lägga mig i badkaret; bara ligga där och stirra upp i taket.

Jag håller alla tummar och tår för att saker och ting ska ordna upp sig, för att jag ska greja en del andra samt att jag ska orka. Att jag ska orka. Hinna med. Jag ser stigen i skogen framför mig, jag ser hur våren blommar ut. Men just nu regnar det, och jag hoppas på lite näring jag med.

Shooter

2011-05-03T21:30:00.005+02:00

Åh. Det blev en riktigt bra dag till slut! Nu har jag fått testa på högviltsprovet med den löpande älgen (på åttio meter) och resultatet blev en riktigt bra första testomgång. Jag sköt desstom, både med stöd och på fri hand, femmor på allt. Det enda som inte alls sitter är just det andra skottet på älgen som löper, men det säger ju sig självt när det de facto var första gången nu. Vad jag tycker är det mest fantastiska är att jag förra året någon gång skulle ge mig på det här med jakt och skytte, så hade jag problem med att ens hitta en bra bild i kikaren. Det var ett himla krångel med mitt vänstra öga som är dominant, men nu så hittar jag tillbaka efter omladdning och behöver bara nöta mer på själva skyttet, så att det sitter till den senare uppskjutningen. Tänk, jag kanske brås på farfar och far mina, som var / är duktiga skyttar. Ja, jag hoppas kunna göra någon mer än min käre lite stolt i alla fall.

Det går alltså framåt. Det kände jag tidigare idag också när min lya blev besiktigad av hyresvärden och jag fick det konfirmerat att jag bara behöver tömma och städa till den sista juli. På landet där ute, river han upp fula plastmattor i det rum som ska bli vargungens och förbereder för golvslipning av de vackra trägolven. Vårt sovrum är grundat och hallen likaså. Så, ni hör, det går alla gånger framåt!

Önskar er och mig själv en god natt. Kanske hinner med att plugga lite först, jag rider nämligen fortfarande på den vågen av energi som tilldelades mig av skjutandet.

Oförberett prov

2011-05-03T13:22:00.006+02:00

Sammanbiten. Vackra vyer. Att kunna andas. När molnen är blytunga.

Det var något som inte stämde när man vaknade upp till att det snöade. Det är tredje dagen i maj månad och det snöar. Det är baske mig inte alls klokt. Det är inte heller något man kan göra något åt. Jag var så förbannat sömndrucken att jag knappt orkade bry mig ändå. Jag har slutfört dagens VFU-uppdrag; två lektioner i engelska med eleverna som jag just nu skulle skalla om jag inte hade några spärrar. Det är inte klokt vad de beter sig illa emellanåt, ni anar inte. Jag svävar nu mellan hopplöshet och hoppfullhet, som även min jägarkurs-ledare sa föregående gång på skjutbanan. Han menade säkerligen bland annat mig, då det är något tjall mellan mig, hagelbössan och lerduvorna som ska plockas ned. Ikväll ska jag till skyttebanan igen, likaså med vargungen i släptåg, fast ikväll ska det skjutas med kulgeväret. Det ser jag verkligen fram emot och jag hoppas bara att vädret håller sig på mattan. Mest för vargungens skull, så att det inte blir olidligt att stå utanför kuren när det smäller.

Imorgon får mina nior ett oförberett prov, timman innan lunch. Det är rätt åt dem och särskilt de få som siktar på högre betyg. Jag får också min beskärda del av oförberedda prov och dagens lärdom är att inte tveka en sekund, vara flexibel samtidigt som jag har planerat noga. Jag prickade egentligen in alla, men jag lyckades inte genomföra dem som jag hade tänkt. Jag ska tänka på några väl valda huvuden mellan sex och åtta ikväll och se om det blir några fler 5-1:or. Och ladda om?

Det är ett förbannat tjat. Överallt. Men jag måste ta mig igenom.

... och så lite mer gnäll

2011-05-02T15:53:00.004+02:00

Ibland tvivlar jag på att yrket jag har valt är det rätta. En sådan stund är nu. Jag är så trött på de oinspirerande ungarna, som jag har nämnt tidigare, som enbart gnäller. Det enda de vill göra är att gå hem och det gäller hela klassen utom kanske två stackare, som får sitta där och lida. Det är svårjobbat och jag blir bara less. Jag byter spår, gör något som inte fordrar samma koncentration, men det gnälls ändå och där står jag och känner hur det kokar inombords. Jag skulle vilja skrika att de är ouppfostrade jävla skitungar, men jag håller mig, och fortsätter att raljera tyst för mig själv om hur de uppfattas av mig. Det är otacksamt att komma som VFU-student och ta elever som beter sig som om de har haft mig och gjort samma sak i flera år. Jag är trött. Jag kom just innanför dörren och tänker inte lyfta ett finger mer, iaf vad det gäller planering och rättning av uppsatser. Det får vara. Jag har ingen ork, ingen energi idag och lägenheten jag sitter i känns inte som hemma. Det är inget vidare, men om några timmar hämtar jag vargungen och det kommer att bli det enda som hjälper denna måndag från att inte suddas ut totalt.

Just nu känns det som om sommaren får komma snabbt som attan om jag bara får lov att koppla in en autopilot som grejar mina två stora uppsatser och mina tre tentor som hör till den här månaden.

Jag förstår inte hur jag ska orka? Planera flytt, ta jägarexamen, ta hand om de mina och skolan?

Ja, jag vet, allt är självförvållat. Fan också.

I skottlinjen

2011-05-02T09:06:00.003+02:00

Det känns som om jag nyligen blivit knockad, huvudet är bra blurrigt och ögonen är sömniga, musklerna värker och fokus är svårlokaliserat. Det är också måndag och en ganska tung en för egen del. Helgen bjöd på idel nya intryck, en del missnöje som reddes ut samt en hel del praktiserande som sög musten ur mig. Jag premiärsköt med 30.06:an, både med stöd och på fri hand, och ta mig fan om jag inte var rätt bra på det!

Jag är alltså ganska matt idag, arbetsbordet är dessutom nedtyngt och fyllt till bredden, men det är bara att bita i. Som jag brukar säga. Önskar jag kunde ha lite bättre disciplin bara, men just nu händer det för mycket, mitt gamla huvud har svårt att hänga med i svängarna. Måndag idag. Helt okej dag; det är bara synd att jag hastade från hemmet utan kaffe imorse och att huvudet nu ligger efter pga försovningen. Det bästa med dagen är att min efterlängtade vargunge kommer hem. Det och att jag kommer att bli en fena på precisionsskytte. Jag måste ju se allt positivt i mina processer.

Det känns bra, det gör det faktiskt. Jag har kommit en bra bit på vägen. Nu är det bara att ta sig över alla hinder också. Maj, maj måne. Jag kan lura dig / mig vart jag vill?

Vem ska jag tro på?

2011-04-29T17:19:00.002+02:00

Jag fick just tokigt bra nyheter, ironiskt nog fem minuter efter att jag beklagat mig och slängt ur mig både det ena och det andra, för far min och min yngre bror. Men, så kan det vara ibland och nu tänker jag rida på glädjevågen, för det mesta går ändå min väg nuförtiden! Allt utom syntaxen.

Jag tänker mycket på vargungen, jag saknar henne så att jag nästan går åt. Nära en vecka har gått och jag har inte hört hennes röst sedan i lördags. Det är tungt, mitt sköra mödrahjärta slår och slår. Det blöder igenom lite. Nog för att jag är van med att ha henne varannan vecka bara, men att inte prata med henne och höra att allt är bra är emotionellt jobbigt. Hon har det säkerligen riktigt fint, i Turkiet, och badar så att hon blir blå. Hon kommer att komma hem med en bränna, solblekt vitt hår och alla dessa ljuvliga fräknar hon också har blivit välsignad med. Jag längtar!

Jag hade en ganska härlig upplevelse igår. Vi ägnade nämligen aftonen åt att träna lite lerduveskytte (bland annat inför min kommande uppskjutning); det var bara han och jag och till min förvåning visade han sig vara en bra coach för mig. Det trodde jag faktiskt inte.

Jag sköt bra igår och en hel del spänningar släppte. Nu ska vi släppa på ännu fler spänningar när vi tar varandra i hand och går och ser Thomas Di-Leva sjunga och dansa.

Jag älskar det team vi håller på att bli och när han tror på mig så tror jag på oss.

Apple of my eye

2011-04-28T11:39:00.001+02:00

Rosa tejp på och runt vänstra knät, något trött i mössan efter några öl och gemytlig mottagning igår för den nyblivna trettioåringen (min trettioåring), helt ledig från lektioner då handledaren min är tjänstledig på torsdagar. Den rosa tejpen kan enkelt förklaras av mitt första möte med sjukgymnasten Inga-Maj tidigare på förmiddagen; några nya övningar är tillagda i träningsschemat jag följer mindre bra. Rehabilitera mera, jag har ungefär fem områden jag skulle behöva bättra på. Alltid ska det vara saker man ska bättra sig på och skulle det inte vara för skolan så skulle jag inte känna mig lika negativt inställd till just den processen, tror jag. Men, jag vet, jag måste och jag ska.

Det halvätna öpplet framför mig, lunchen som stundar och livet som bara rasar på. Det är snart aprils valborgsmässoafton och månaden maj annalkas med försommar, och från ingenstans slog knoppar ut och gräset blev härligt grönt. Både på min och din gräsmatta. Det är både fantastiskt och lite stressande. Jag ska dock försöka att njuta veckan ut, för en hel del roligheter står på schemat och tillsammans med honom, allena. The apple of my eye. Det börjar med att vi spelar plåtbingo ikväll.

Tjuren har fått sig ett krafttag runt hornen hans också, och jag är inte klar med honom på långa vägar, men jag känner att jag måste få i mig lunch först.

The weekend is over

2011-04-26T16:24:00.001+02:00

Uschlig dag idag, som startade med en försovning och en dusch mindre än planerat. Trött som en tok efter helgens arbete och jobbiga ungar i skolan, som är helt oinspirerande att undervisa. De vill inget, de orkar inget och de tjatar om att de kommunala skolorna minsann har två studiedagar per termin och inte de. Oartiga elever som ber en att "zip it" och jag bara gapar. Det är tröttsamt och tråkigt att bli tjatad på, ännu tristare att tjata tillbaka och som grädde på moset så fick jag hoppa in och vikariera och givetvis så var det matematik, som jag är så hemskt dålig på. Det blev pannkaka av den lektionen och mitt humör slog igenom, eller briserade om man så vill. Jag hastade hem och nu sitter jag här med ett stort tvättberg, betalade räkningar och försöker att staka ut hur de närmsta dagarna ska se ut och gå ihop. Jag har praktik till halv fem imorgon, min käre fyller trettio jämna och ska ha mottagning samt att det är full fräs de sista tre veckorna innan det är dags att sätta sig i den egna skolbänken igen. Fast allt det går, det är bara nu känns motigt. En dag att sudda ut, det här. Jag är i alla fall nöjd med vad vi har åstadkommit på landet; vi krigade på och gårdsbilden är nu hundra procent förbättrad. Däremot hade jag gärna sett att jag sluppit upptäcka kopparormsnästet där under presenningen på den hundra år gamla jordkällaren; när ett femtiotal ödlor, som det faktiskt är, ringlar snabbt emot en så får den mest tuffa obehagskänslor. Jag tröstar mig med att jag inte var den ende som sjåpade mig, det var lite otäckt faktiskt, men nu är gräset snart sått och jag hoppas slippa se orm på ett tag. Om tre månader är det mitt hem, fast det redan är det. Aldrig har jag känt mig så trygg och förväntansfull i ett beslut. Men, nu är helgen över.